Det som består – innan också det försvinner

För exakt hundra år sedan, den tredje juni 1924, tog Franz Kafka sitt allra sista andetag. Han låg i sin sjuksäng, strax norr om Wien, så mager att vågen inte ens mätte femtio kilo. Sedan några år tillbaka hade han dragits med sin tuberkulos, bott på olika sanatorium, men när sjukdomen spred sig till strupen och förhindrade honom att äta, gick hans liv inte att rädda. Han dog en månad innan han fyllde 41. 

De senaste decennierna har bokförlaget Bakhåll gett ut Kafkas samlade verk, mästerligt översatt och kommenterat av Hans Blomqvist och Erik Ågren. Den sista av alla nitton volymerna utkom så sent som i april i år och innehåller Kafkas brev från 1922 till 1924. Boken, som bär titeln Det naturliga tillståndet för mina ögon är att vara slutna, är inget annat än ett mästerverk.  

Vi är nog många som antecknar några rader om varje bok vi läser, i en dagbok, på sociala medier eller på något annat sätt. Och visst är det så att de bästa och sämsta läsupplevelserna får ungefär lika stort utrymme, medan alla skapliga böcker får tankarna att löpa åt alla riktningar? En dålig läsupplevelse kanske bara får en enda mening: ”Detta var en usel historia som aldrig borde ha sett dagens ljus.” De skapliga böckerna innehåller ändå så mycket gott att just det goda behöver poängteras, men även allt som nästan nådde ända fram, för om författarens bara hade gjort si eller så: potentialen var ju så stor! Efter läsningen av volymen med Kafkas sista brev blev anteckningarna synnerligen kortfattade. Den fullständiga recensionen löd: ”Det blir inte bättre än så här.” Inga ord kunde tydliggöra det ytterligare.

Alla som har läst Kafkas brev och dagböcker känner till att han hade en speciell relation till ensamhet. Han återkommer ständigt till den och omformulerar sig, som han alltid gör, och vrider och vänder på fenomenet som bara han kan. I den sista volymen kan vi läsa följande, i ett brev skrivet av Kafka till bästa vännen Max Brod, den 11 september 1922:

Hur förhåller det sig egentligen med min ensamhet? I grund och botten är ju ensamheten mitt enda mål, min största lockelse, min enda möjlighet, och om man överhuvudtaget kan tala om att jag har ”inrättat” mitt liv, så har det alltid varit i avsikt att skapa goda förutsättningar för ensamheten.

Vi kan, dock, ställa oss frågan om vi (alla vi med samma mentalitet som Kafka) med ensamheten kanske ändå syftar till tystnaden. Det kanske inte gör så mycket om vi sitter i en läsesal med trettio andra personer, om vi befinner oss i ett bibliotek eller på ett museum med många andra besökare, bara det är tyst, bara våra tankar får lung och ro. I samma brevvolym som citatet ovan kan vi även läsa vad Kafka skrev på en liten lapp, från sin sjuksäng:

När det är tyst en stund är jag lycklig.

Arbetet som Blomqvist och Ågren gjort med översättningen av samtliga volymer ger dem en säker plats i litteraturhistorien. Men trots det är det svårt att inte fundera på vad Kafka själv hade tyckt om översättningarna. Hans ord hade nog låtit ungefär så här:

Bakhålls utgåvor av mina texter får mig att kräkas upp det lilla jag ätit idag. Översättningen, av samtliga verk, är så bristfällig att jag är glad över att inte finnas till, för om jag gjorde det, om jag fanns till, hade jag dött av skam. Men, det finns ju alltid ett men, det är ändå varken Bakhålls eller översättarnas fel, tvärt om. Både förlaget och översättarna, de förskräckliga böckerna till trots, bär ingen skuld i de vedervärdiga utgåvorna. Materialet de hade att arbeta med, var så uruselt, så förkastligt, att det inte förtjänade något annat än att brännas, vilket, för övrigt, var min önskan som jag bad Max uppfylla. Nu gjorde han inte så, vilket ändå kanske var till min fördel, och manusen hamnade till sist i Bakhålls händer, och att från något så uruselt producera något som bara får mig att kräkas är inget annat än beundransvärt. Översättarna hade sämsta möjliga utgångspunkt, och att därifrån prestera på en så jämn och hög nivå, från volym ett till volym nitton, gör att jag framställs som bättre än jag är, och av den anledningen skäms jag för att jag kräktes överhuvudtaget.