Betraktelser – Det som består – innan också det försvinner

Balans

4 november, 2023 Mattias Persson

Det är en lördag i november, en dag när det mesta är precis så som det ska vara. Eftermiddagspromenaden fyller kroppen med befriande känslor. Medvetandet, närvaron, registrerar kroppens plats i omgivningen. Det finns ingen stress eller press, inga måsten som bankar på dörren.

Vi skulle kunna lockas till att säga att tillståndet är ett av balans. När vi mår bra är vi i balans. Men balans har nog ändå ingenting med saken att göra. Tvärtom är nog balans ett ovälkommet tillstånd.

För visst är det så att vi människor behöver lite motstånd i livet. Vi behöver kämpa. Vi behöver skapa och vi behöver klara av nya saker. Vi behöver sätta upp mål, som kräver sin ansträngning, och fullgöra dem, för att sedan sätta upp nya mål. Ett liv i balans är ljummet, som i halvdant, lagom och mitt emellan. Balans betyder nja. Och vi kommer ingenstans med nja.

Istället behöver vi växla upp och öka hastigheten. Vi behöver sätta på oss boxningshandskarna och hålla igång fotarbetet. Först när vi nått målet kan vi, för stunden, hänga upp handskarna och njuta av lite vila. Då mår vi bra.

Den här lördagen är just en sådan lördag. Det är inte en nja-lördag. Vi talar inte om 50-50. Vi talar snarare om känslan efter att vi vunnit VM-guld, efter att vi kämpat och kämpat och äntligen nått målet.

I det tillståndet kan vi titta rakt in i en mur och se alla detaljer, se hur fint löven har placerat sig på marken framför, hur stenarena i muren är formerade, hur vågformig murens tak gestaltar sig. Här kan vi stå, länge, och bara titta och förundras. Vi njuter och är tillfreds.

Ett 50-50-liv hade inte sett detta, känt detta.

Balans kan inte vara bra.

Livets skugga

5 augusti, 2023 Mattias Persson

Det var en sommardag, som vilken som helst, för några veckor sedan. Promenaden fyllde inget egentligt syfte, annat än att låta tankarna vandra tillsammans med skorna. Efter en stund gjorde dock skorna halt, medan tankarna accelererade. Skådespelet invigde till just detta.

Stentrappan låg helt i skugga, men just vid avsatsen, vid dörren någon meter upp, bröts skuggan av det starka solljuset som skapade en diagonal linje. Tankarna gjorde kopplingen till alla stoiker som menar att hindret är vägen.

När vi befinner oss längst ner har vi ingen utsikt. Visserligen står vi stadigt på den platta marken, men vi ser ingenting. Vi känner oss tillfreds med att veta vad vi har men inte vad vi får. Det sättet att tänka trumfar risktagandet att klättra uppåt för en bättre utsikt, för ett bättre liv.

För att klättra uppåt och nå en utsiktsplats måste vi anstränga oss. Vi måste bestiga trappan och det kräver en ansträngning. Vi tar också en risk när vi lämnar den stadiga, platta marken, men trappor har ofta räcken som vi kan stödja oss mot när det blåser upp till storm. Det viktiga är att ta sig förbi skuggan. Där uppe finner vi dörren, solljuset, utsikten och värmen.

Innan ljuset hade mätts och fotografiet tagits, hade solen vandrat över avsatsen, upp över dörren, och symboliskt nog upp till handtaget. Om ljuset och mörkret hade kunnat tala, hade de sagt att vi måste hela tiden vandra uppåt, ta oss an nya problem, överkomma hinder och anstränga oss för att behålla eller förbättra utsikten.

Om vi stannar upp kommer mörkret och tar oss.

Det bästa vi kan göra är att välkomna alla hinder i vår väg. De är vår karta, vår vägvisare. Den bästa vägen är den förbi hindret och den som fortsätter förbi alla hinder som möter oss.

Vi behöver ta tjuren vid hornen.

Vägen till Alvastra

2 april, 2022 Mattias Persson

Sträckan mellan Vadstena och Alvastra är en fröjd att köra. Och ibland, som på morgonen den 2 april 2022, är den en välsignelse.

Klockan visar 07:00 och termometern stannar på tio minusgrader när Vadstena tätort endast syns i backspegeln. De storslagna vyerna tar vid, och denna morgon gör de så med hjälp av frosten och den lågflygande dimman. Solen har just rest sig över horisonten och belyser den knallgula traktorn som står parkerad utmed den knallröda ladugårdsväggen.

Ett rådjur promenerar över vägen, men avståndet oss emellan är så stort att det inte på något sätt stör den harmoniska känslan. Tvärt om stärks den. I två mil fortsätter färden, genom det ena förtrollade landskapet efter det andra. Vid Omberg glidflyger en ormvråk framför bilen och visar upp sina spektakulära vingar.

Solen har lyft ännu lite mer och intar en perfekt position på himlen. Strålarna kommer att träffa ruinens valv och sprida ljusmagi inne i stenbyggnaden. Tillfället att fotografera är bästa tänkbara. Förutsättningarna är idealiska.

Den sista sträckan in mot ruinen kantas av Omberg på den högra sidan och ett fält på den vänstra. På fältet springer en räv, som stannar och vänder sig om när den hör bilens framfart. Sedan fortsätter den bort.

Det går inte att skriva ett bättre manus för ett morgonäventyr. Förväntningarna på fotograferingen är skyhöga. När bilen hittar sin parkeringsplats uppenbarar sig ruinen, i perfekt belysning.

Alvastra klosterruin renoveras. Lördagen den 2 april, 2022.

Där står byggnadsställningar. Där hänger elkablar. Där informerar skyltar om att tillträde är förbjudet.

Vem har skrivit det här manuset?

Känslan som infinner sig liknar den när den givna segraren i slalomtävlingen gränslar över sista porten. Det är inte så det ska sluta.

Det är fortfarande många minusgrader och alldeles vindstilla. En hackspett dunkar symboliskt huvudet in i trädet, om och om igen.

I stället för att rikta blicken mot den förbjudna ruinen är det lika bra att vända den ryggen och blicka ut över landskapet.

Utsikt som ger insikt. Alvastra, lördagen den 2 april, 2022.

Frosten glittrar i gräset och en tanke uppenbarar sig. Har inte detta äventyr varit en bild av hela livet förpackat till en halvtimme en morgon i april? Det storslagna och det detaljerade, det dimmiga och det färgglada, det levande och det döda, det ljusa och det mörka – manuset har innehållit allt. Livet är inte svart eller vitt utan svart och vitt, och alla andra färger. Ruinen renoveras – så bra! Det kommer att komma ett ännu bättre tillfälle för fotografering, och då kanske vägen till Alvastra bäst beskrivs med orden vägarbete och bilköer. Sådant är livet.

Dimmigt, suddigt och formlöst

9 januari, 2022 Mattias Persson

Almanackan visar att det är söndagen den 9 januari, 2022. Det är vindstilla, någon enstaka minusgrad, och snön som fallit de senaste dagarna ligger kvar, täcker marken, fälten, och en och annan sten i vattnet. Samtidigt sänker sig dimman över omgivningen, och ju längre bort mot horisonten som ögonen ser, desto diffusare blir bilden.

Detta skulle kunna vara Ryssland, Kanada, eller vilken nordlig plats i hela världen. Det råkar vara Vadstena.

Människor försvinner in i dimman medan andra kommer ut ur den. Vissa motionerar medan andra bara promenerar. De flesta rastar sina hundar, men gemensamt för nästan alla är hälsningsfraserna. Vi ser varandra i ögonen när vi möts, hälsar glatt och artigt, och fortsätter på vår färd. Ingen av oss minns den andra särskilt länge, men den medmänskliga vänligheten fastnar, och även om vi inte alltid kan sätta ord på den, påverkar den oss. Den får oss att må bra.

Ett lätt snöfall tar vid, och om det inte vore för träden skulle skillnaden mellan land och himmel vara alldeles försumbar. Och kanske är det de dimmiga, suddiga, och formlösa förutsättningarna som paradoxalt nog synliggör träden än mer än om solen klarlagt alla deras detaljer.

Promenaden närmar sig sitt slut. Stafettpinnen lämnas över till någon annan som får gå runt i det dimmiga, suddiga och formlösa landskapet, hälsa på medmänniskor och må bra. Kanske är det du som tar den.