Det som består – innan också det försvinner

Sträckan mellan Vadstena och Alvastra är en fröjd att köra. Och ibland, som på morgonen den 2 april 2022, är den en välsignelse. 

Klockan visar 07:00 och termometern stannar på tio minusgrader när Vadstena tätort endast syns i backspegeln. De storslagna vyerna tar vid, och denna morgon gör de så med hjälp av frosten och den lågflygande dimman. Solen har just rest sig över horisonten och belyser den knallgula traktorn som står parkerad utmed den knallröda ladugårdsväggen. 

Ett rådjur promenerar över vägen, men avståndet oss emellan är så stort att det inte på något sätt stör den harmoniska känslan. Tvärt om stärks den. I två mil fortsätter färden, genom det ena förtrollade landskapet efter det andra. Vid Omberg glidflyger en ormvråk framför bilen och visar upp sina spektakulära vingar.

Solen har lyft ännu lite mer och intar en perfekt position på himlen. Strålarna kommer att träffa ruinens valv och sprida ljusmagi inne i stenbyggnaden. Tillfället att fotografera är bästa tänkbara. Förutsättningarna är idealiska.

Den sista sträckan in mot ruinen kantas av Omberg på den högra sidan och ett fält på den vänstra. På fältet springer en räv, som stannar och vänder sig om när den hör bilens framfart. Sedan fortsätter den bort.

Det går inte att skriva ett bättre manus för ett morgonäventyr. Förväntningarna på fotograferingen är skyhöga. När bilen hittar sin parkeringsplats uppenbarar sig ruinen, i perfekt belysning.

Där står byggnadsställningar. Där hänger elkablar. Där informerar skyltar om att tillträde är förbjudet.

Vem har skrivit det här manuset? 

Känslan som infinner sig liknar den när den givna segraren i slalomtävlingen gränslar över sista porten. Det är inte så det ska sluta.

Det är fortfarande många minusgrader och alldeles vindstilla. En hackspett dunkar symboliskt huvudet in i trädet, om och om igen.

I stället för att rikta blicken mot den förbjudna ruinen är det lika bra att vända den ryggen och blicka ut över landskapet.

Frosten glittrar i gräset och en tanke uppenbarar sig. Har inte detta äventyr varit en bild av hela livet förpackat till en halvtimme en morgon i april? Det storslagna och det detaljerade, det dimmiga och det färgglada, det levande och det döda, det ljusa och det mörka – manuset har innehållit allt. Livet är inte svart eller vitt utan svart och vitt, och alla andra färger. Ruinen renoveras – så bra! Det kommer att komma ett ännu bättre tillfälle för fotografering, och då kanske vägen till Alvastra bäst beskrivs med orden vägarbete och bilköer. Sådant är livet.

Almanackan visar att det är söndagen den 9 januari, 2022. Det är vindstilla, någon enstaka minusgrad, och snön som fallit de senaste dagarna ligger kvar, täcker marken, fälten, och en och annan sten i vattnet. Samtidigt sänker sig dimman över omgivningen, och ju längre bort mot horisonten som ögonen ser, desto diffusare blir bilden.

Detta skulle kunna vara Ryssland, Kanada, eller vilken nordlig plats i hela världen. Det råkar vara Vadstena.

Människor försvinner in i dimman medan andra kommer ut ur den. Vissa motionerar medan andra bara promenerar. De flesta rastar sina hundar, men gemensamt för nästan alla är hälsningsfraserna. Vi ser varandra i ögonen när vi möts, hälsar glatt och artigt, och fortsätter på vår färd. Ingen av oss minns den andra särskilt länge, men den medmänskliga vänligheten fastnar, och även om vi inte alltid kan sätta ord på den, påverkar den oss. Den får oss att må bra.

Ett lätt snöfall tar vid, och om det inte vore för träden skulle skillnaden mellan land och himmel vara alldeles försumbar. Och kanske är det de dimmiga, suddiga, och formlösa förutsättningarna som paradoxalt nog synliggör träden än mer än om solen klarlagt alla deras detaljer.

Promenaden närmar sig sitt slut. Stafettpinnen lämnas över till någon annan som får gå runt i det dimmiga, suddiga och formlösa landskapet, hälsa på medmänniskor och må bra. Kanske är det du som tar den.