Browsed by
Författare: Mattias Persson

Balans

Balans

Det är en lördag i november, en dag när det mesta är precis så som det ska vara. Eftermiddagspromenaden fyller kroppen med befriande känslor. Medvetandet, närvaron, registrerar kroppens plats i omgivningen. Det finns ingen stress eller press, inga måsten som bankar på dörren. 

Vi skulle kunna lockas till att säga att tillståndet är ett av balans. När vi mår bra är vi i balans. Men balans har nog ändå ingenting med saken att göra. Tvärtom är nog balans ett ovälkommet tillstånd.

För visst är det så att vi människor behöver lite motstånd i livet. Vi behöver kämpa. Vi behöver skapa och vi behöver klara av nya saker. Vi behöver sätta upp mål, som kräver sin ansträngning, och fullgöra dem, för att sedan sätta upp nya mål. Ett liv i balans är ljummet, som i halvdant, lagom och mitt emellan. Balans betyder nja. Och vi kommer ingenstans med nja.

Istället behöver vi växla upp och öka hastigheten. Vi behöver sätta på oss boxningshandskarna och hålla igång fotarbetet. Först när vi nått målet kan vi, för stunden, hänga upp handskarna och njuta av lite vila. Då mår vi bra. 

Handskar och kuddar, kämpa och vila.

Den här lördagen är just en sådan lördag. Det är inte en nja-lördag. Vi talar inte om 50-50. Vi talar snarare om känslan efter att vi vunnit VM-guld, efter att vi kämpat och kämpat och äntligen nått målet.

I det tillståndet kan vi titta rakt in i en mur och se alla detaljer, se hur fint löven har placerat sig på marken framför, hur stenarena i muren är formerade, hur vågformig murens tak gestaltar sig. Här kan vi stå, länge, och bara titta och förundras. Vi njuter och är tillfreds.

Ett 50-50-liv hade inte sett detta, känt detta.

Balans kan inte vara bra. 

Bara en mur?
Livets skugga

Livets skugga

Det var en sommardag, som vilken som helst, för några veckor sedan. Promenaden fyllde inget egentligt syfte, annat än att låta tankarna vandra tillsammans med skorna. Efter en stund gjorde dock skorna halt, medan tankarna accelererade. Skådespelet invigde till just detta.

Stentrappan låg helt i skugga, men just vid avsatsen, vid dörren någon meter upp, bröts skuggan av det starka solljuset som skapade en diagonal linje. Tankarna gjorde kopplingen till alla stoiker som menar att hindret är vägen.

När vi befinner oss längst ner har vi ingen utsikt. Visserligen står vi stadigt på den platta marken, men vi ser ingenting. Vi känner oss tillfreds med att veta vad vi har men inte vad vi får. Det sättet att tänka trumfar risktagandet att klättra uppåt för en bättre utsikt, för ett bättre liv.

För att klättra uppåt och nå en utsiktsplats måste vi anstränga oss. Vi måste bestiga trappan och det kräver en ansträngning. Vi tar också en risk när vi lämnar den stadiga, platta marken, men trappor har ofta räcken som vi kan stödja oss mot när det blåser upp till storm. Det viktiga är att ta sig förbi skuggan. Där uppe finner vi dörren, solljuset, utsikten och värmen.

Utsikt kräver ansträngning.

Innan ljuset hade mätts och fotografiet tagits, hade solen vandrat över avsatsen, upp över dörren, och symboliskt nog upp till handtaget. Om ljuset och mörkret hade kunnat tala, hade de sagt att vi måste hela tiden vandra uppåt, ta oss an nya problem, överkomma hinder och anstränga oss för att behålla eller förbättra utsikten.

Om vi stannar upp kommer mörkret och tar oss.

Det bästa vi kan göra är att välkomna alla hinder i vår väg. De är vår karta, vår vägvisare. Den bästa vägen är den förbi hindret och den som fortsätter förbi alla hinder som möter oss.

Vi behöver ta tjuren vid hornen.

Från Aurelius till Zafón

Från Aurelius till Zafón

Det är juni någonstans i Sverige. Biblioteket är ett av de finaste, mest välkomnande av alla. Handen håller ett grepp kring ”Självbetraktelser” av Marcus Aurelius. Vid sidan finns anteckningsblock och penna, för denna gång ska läsningen fastna. Alla dessa visheter som förmedlas i boken ska inte försvinna ut ur minnet så snart uppmärksamheten riktas mot annat håll. Boken är för viktig för att bara släppa. Nästa års läsning ska inte börja på ruta ett. 

En bok god som någon.

Boken är tunn och går fort att läsa. När sista sidan slås igen är anteckningsblocket nedsvärtat med 41 noteringar. En notering står dock ut och skriker högre än alla andra. Aurelius säger:

”Irra inte längre hit och dit! Du har ju icke ens tid att läsa dina egna anteckningar eller de gamla romarnas och grekernas historia eller valda stycken av andra författare som du har lagt åt sidan för din ålderdom. Hasta därför mot målet, låt de tomma förhoppningarna fara, och hjälp dig själv så länge du kan om du frågar något efter dig själv.”

Slutsatsen är lika tydlig som enkel. En författare som inte skriver, för att han eller hon inte har tid till det, borde sluta irra hit och dit, borde hasta mot målet.

I ”Ängelns lek” skriver Carlos Ruiz Zafón: ”Normala människor lämnar efter sig barn, författare lämnar böcker.”

Så, var är böckerna?

Att bryta mönstret

Att bryta mönstret

Människan söker efter mönster i tillvaron för att förstå världen. Inte sällan benämns vi som pattern recognition machines, för utan mönster blir tillvaron kaotisk. Antropologen Ruth Benedicts bok ”Patterns of Culture”, som utkom för snart 100 år sedan, är ett exempel gott som något på att vi alla är mönsterjägare.

Men vi vill också upprätthålla mönster. Vi skapar traditioner. Vi skapar rutiner, allt för att vår värld ska fungera som vi vill. Vi delar in året i månader, veckor och dagar. Måndag kommer alltid efter söndag. Läkare säger att vi ska sova åtta timmar varje natt, motionera varje dag, och borsta tänderna regelbundet. Vi ska äta på bestämda tider och aldrig efter 18:00. När vi studerar våra egna liv märker vi hur rutinmässiga vi är och de flesta av oss kan nog berätta var vi är och vad vi gör på torsdag klockan tre. Vi älskar upprepning, för på så sätt håller vi all kaos borta. Rutiner ger oss trygghet. Rutiner ger oss möjligheten att förstå världen. 

Men det hela kommer till ett pris, ett högt pris. Vi kan fastna. Rutinens klor av bekvämlighet kan göra att vi inte ens märker när livet dalar. Vi kanske skulle ha separerat från relationen för länge sedan. Vi kanske skulle ha flyttat till annan ort. Vi kanske skulle ha bytt jobb, bytt frisyr, bytt inriktning i livet och tänkt om och tänkt annorlunda.  

Att bryta mönstret kan vara ännu viktigare än att upprätthålla våra älskade rutiner.

Ibland måste vi säga JA trots att hela kroppen säger NEJ. Ibland måste vi för en gångs skull chockera alla och faktiskt säga NEJ. Och det finns de som säger att livet inte alls går ut på att söka trygghet. De finns de som säger att vi är skapade för äventyr. För att vi inte långsamt ska vittra sönder i rutinernas trygghet, behöver vi göra något annat. Vi behöver förändring, och när den inträffar ser vi skillnaden, som när någon sätter färg på en tråkig dörr eller när någon får för sig att skriva bokstäver lite ovanpå varandra. 

Kan det vara så enkelt att människans naturliga beteende att söka efter mönster och skapa rutiner paradoxalt nog hindrar vår naturliga strävan efter nya upplevelser? Hur kan det vara så att vår natur är att söka efter mönster och att vi samtidigt är tvingade att bryta mot dem för att inte fastna i leran? Kanske är det samma fenomen som alla allergiker upplever, för kan det finnas någon annan varelse i universum som är allergisk mot sin egen planet? Vi är det. Vi tål inte våra björkar. Vi tål inte vårt gräs. Människans natur är motsägelsefull.

Kanske är det så att vi gör bäst i att skapa rutiner för oss själva under förutsättning att vi lovar att inte hålla fast vid dem alltför länge.

Den äldre litteraturen

Den äldre litteraturen

De senaste dagarnas snöfall ha gjort Vadstenas gator svårframkomliga. Och en dag som denna, när plusgrader och duggregn står på menyn, förvandlas snötäcket till slask och vattenpölar, vilka i sin tur också gör gatorna svårframkomliga. För alla oss som älskar att sjunka ner i läsfåtöljen och börja beta av årets läslista är detta förstås inga som helst problem.

På bordet ligger ”On the Incarnation”, skriven år 318 av Athanasios. Till höger om den ligger Marcus Aurelius ”Självbetraktelser”, skriven under andra halvan av 100-talet. 

Äldre litteratur.

”Självbetraktelser” finns på läslistan för 2023. Vi som har läst den tidigare vet att den är källan, ursprunget till den stoiska filosofin. Den är så läsvärd en bok kan bli, och att läsa den om och om igen, kan vara en idé god som någon. Att lägga den till 2023-års läslista gör att det pirrar lite i magen, då det var åtskilliga år sedan senaste läsningen.

”On the Incarnation” är senaste inköpet, en alldeles ny utgåva från 2022 av Sea Harp Press som inleds med en introduktion av självaste C.S. Lewis (1898-1963). Denna fullständigt magiska introduktion är läsvärd i sin egen rätt.

Lewis tar avstamp i den tokiga idén att endast professionella bör läsa äldre böcker, medan amatörer bör hålla sig till den moderna litteraturen. Milt sagt förkastar han idén, och påpekar att dagens moderna litteratur, som är fylld med ism-er och som bara någon gång här och där refererar till källorna, både är svårare att läsa och svårare att förstå. Budskapet från Lewis är tydligt: gå tillbaka till rötterna och läs vad ursprungsförfattarna skrev och inte bara vad andra har att säga om verken. Vill du veta vad Platon skrev, läs Platon!

Efter att du har läst en modern bok, säger Lewis, förbjud dig själv att läsa en till modern innan du har läst en gammal däremellan.  Om detta visar sig vara problematiskt för dig, fortsätter han, se i alla fall till att läsa en gammal bok efter varje tre moderna.

När vi så här års sätter oss ned och funderar på vilka böcker vi ska läsa under året, kan det vara en god idé att ha Lewis åsikter i tankarna. Den moderna litteraturen kan, likt dagens väder, i många avseenden framstå som slaskig i jämförelse med den äldre litteraturens fasta grund. Dessa verk är stabila. Vi möts varken av snövallar eller väta när vi läser dem. De är framkomliga. Verk som överlever tidens tand gör ju det av en anledning.

Skrivdisciplin

Skrivdisciplin

Det finns en förarglig sammansättning omständigheter som ofta skapar problem för människor som vill skriva. När vi har mycket luft i våra agendor, när tiden till att skriva faktiskt finns, då brukar skrivkrampen vara som allra värst. Å andra sidan, när uppslagen till nya texter står på rad, när idéerna är som flest och bäst, ja då brukar tiden till att sätta sig och skriva inte finnas där.

Det hela är, frustrerande nog, fullt logiskt. När det händer mycket i våra liv och problem uppstår, bjuder livet oss på idéer. ”Det här skulle bli en bra novell,” har nog de flesta av oss tänkt någon gång. När vi är i farten och har våra scheman fulltecknade, när vi träffar många människor, när situationer uppstår, ja då göder vi våra kreativa ögon som ser potentiella mästerverk vart vi än tittar. Av logikens alla regler följer det, naturligtvis, att när vi är som mest upptagna med livet och får alla dessa gåvor, så räcker inte tiden till för att göra något av dem. Och vi har alla tänkt att vi någon gång i framtiden minsann ska skriva om just det som inträffade. Men med tiden försvagas tankarna, och det kreativa projektet rinner ut i sanden.

När vi sedan har stora luckor i våra almanackor och faktiskt har tid att vara kreativa, ja då finns inte idéerna där. Vi är inte i farten, träffar inga människor, har inga problem, utan sitter bara och tittar ut genom ett fönster och ser – ingenting! Inga idéer föds. Vårt stora ordförråd ekar tomt. Gamla idéer känns fel. Vi vill börja om, men med vad?

Dags för skrivdisciplin.

Hur löser vi då det här problemet? Lika frustrerande som problemet är i sig, lika frustrerande är lösningen. Det handlar nämligen om att vara disciplinerad, och det är väldigt, väldigt obekvämt.

Låt oss ta ett exempel. Vi är utbrända, sönderarbetade, utslitna och hinner inte med allt vi ska göra om dagarna. Men romanidéerna finns överallt runtomkring oss. Vart vi än vänder blicken finns en roman. Så hur ska vi nu gå tillväga?

En roman innehåller ungefär 90 000 ord, ge och ta 10 000 ord. Om vi skulle skriva ett ord om dagen, vilket vi förmodligen skulle hinna med under ett toalettbesök eller i kassakön, skulle det ta oss 90 000 dagar att skriva romanen. Det är ungefär 246 år, vilket inte hjälper oss särskilt mycket. Men genom att laborera med antalet ord per dag, kan vi faktiskt hitta ganska kittlande sanningar. Om vi skriver 250 ord om dagen, så är romanen färdigskriven på ungefär ett år. Men verkligheten, som vi inte ska glömma, var att vi var utbrända, sönderarbetade och utslitna. Då är även något så litet som 250 ord om dagen en övermäktig uppgift. Tiden, och orken, räcker inte till. Låt oss därför försöka hitta en gyllene medelväg, något mellan ett ord om dagen och 250 ord om dagen. Vad sägs om 50? Som referens kan sägas att förra stycket innehåller 41 ord, fördelade över fem meningar. Och om vi klarar av att skriva 50 ord om dagen, så har vi vår färdigskrivna roman på 1800 dagar, eller ungefär fem år. Om vi börjar nu är vi färdiga innan julafton 2027.

Vad är det vi väntar på?

Alvastra del 2: Erfarenheten

Alvastra del 2: Erfarenheten

En söndag för några veckor sedan fortsatte äventyret att försöka fotografera Alvastra klosterruin. Den första delen, som gick av stapeln i april, var ett misslyckande eftersom ett stort renoveringsarbete pågick då. Men så länge nya dagar möter oss finns ingen anledning att vifta med vit flagg.

Inte utan anledning infann sig tankar om vad som är viktigast i livet, målet eller vägen dit. Argumenten för att målet är viktigast landade främst i tankar kring att det är bra att beta av saker i livet, att komma framåt, och att klara av planerade uppdrag. Argumenten för att vägen till målet är viktigast landade främst i tankar om att kämpa, att förvandla teori till praktik och uthärda trots motgångar.

Andra försöket att fotografera Alvastra mötte dock färre motgångar. Renoveringsarbetet var färdigt. Byggnadsställningarna hade försvunnit. Det var bara en fråga om att leta motiv, sätta fast kameran på stativet och låta ljuset pensla filmrullen.

Alvastra klosterruin, 17 juli 2022.

Tankarna om vad som är viktigast, målet eller vägen, gjorde sig påminda igen. Kanske låg sanningen i kombinationen, att båda delarna var lika viktiga. Det var viktigt att nå målet, men det kunde endast ske om kämpandet inte hade upphört. Målet och vägen verkade vara beroende av varandra.

Ett lila Alvastra.

Efter ytterligare betänketid denna morgon nåddes slutsatsen att det viktigaste förmodligen inte alls hade med varken målet eller vägen dit att göra. Det viktigaste handlar nog snarare om våra erfarenheter och ännu bättre: vad vi gör med våra erfarenheter.

För inte kan vi bara låta dem försvinna i tomma intet?

Vägen till Alvastra

Vägen till Alvastra

Sträckan mellan Vadstena och Alvastra är en fröjd att köra. Och ibland, som på morgonen den 2 april 2022, är den en välsignelse. 

Klockan visar 07:00 och termometern stannar på tio minusgrader när Vadstena tätort endast syns i backspegeln. De storslagna vyerna tar vid, och denna morgon gör de så med hjälp av frosten och den lågflygande dimman. Solen har just rest sig över horisonten och belyser den knallgula traktorn som står parkerad utmed den knallröda ladugårdsväggen. 

Ett rådjur promenerar över vägen, men avståndet oss emellan är så stort att det inte på något sätt stör den harmoniska känslan. Tvärt om stärks den. I två mil fortsätter färden, genom det ena förtrollade landskapet efter det andra. Vid Omberg glidflyger en ormvråk framför bilen och visar upp sina spektakulära vingar.

Solen har lyft ännu lite mer och intar en perfekt position på himlen. Strålarna kommer att träffa ruinens valv och sprida ljusmagi inne i stenbyggnaden. Tillfället att fotografera är bästa tänkbara. Förutsättningarna är idealiska.

Den sista sträckan in mot ruinen kantas av Omberg på den högra sidan och ett fält på den vänstra. På fältet springer en räv, som stannar och vänder sig om när den hör bilens framfart. Sedan fortsätter den bort.

Det går inte att skriva ett bättre manus för ett morgonäventyr. Förväntningarna på fotograferingen är skyhöga. När bilen hittar sin parkeringsplats uppenbarar sig ruinen, i perfekt belysning.

Alvastra klosterruin renoveras. Lördagen den 2 april, 2022.

Där står byggnadsställningar. Där hänger elkablar. Där informerar skyltar om att tillträde är förbjudet.

Vem har skrivit det här manuset? 

Känslan som infinner sig liknar den när den givna segraren i slalomtävlingen gränslar över sista porten. Det är inte så det ska sluta.

Det är fortfarande många minusgrader och alldeles vindstilla. En hackspett dunkar symboliskt huvudet in i trädet, om och om igen.

I stället för att rikta blicken mot den förbjudna ruinen är det lika bra att vända den ryggen och blicka ut över landskapet.

Utsikt som ger insikt. Alvastra, lördagen den 2 april, 2022.

Frosten glittrar i gräset och en tanke uppenbarar sig. Har inte detta äventyr varit en bild av hela livet förpackat till en halvtimme en morgon i april? Det storslagna och det detaljerade, det dimmiga och det färgglada, det levande och det döda, det ljusa och det mörka – manuset har innehållit allt. Livet är inte svart eller vitt utan svart och vitt, och alla andra färger. Ruinen renoveras – så bra! Det kommer att komma ett ännu bättre tillfälle för fotografering, och då kanske vägen till Alvastra bäst beskrivs med orden vägarbete och bilköer. Sådant är livet.

Att komma framåt

Att komma framåt

Mark Twain lär ha sagt att hemligheten med att komma framåt är att komma igång. Onekligen verkar det finnas en viss grad av logik i påståendet, för om vi aldrig kommer igång med projektet, vad det än månde vara, kommer vi aldrig någonsin ro det i land. 

Och visst är det så att även den längsta boken börjar med ett enda ord.

Våra närliggande intressen har dock en viss förmåga att besegra våra långsiktiga intressen. Vi drar oss gärna för att stiga upp på morgonen, för tio minuter hit eller dit har ingen som helst betydelse. Argumenten för våra närliggande intressen tycks, av någon anledning, ofta vara flest och bäst.

En tom säng. Vadstena kommun, söndagen den 6 februari 2022.

Hemligheten med att komma framåt är alltså att komma igång. Kliv upp ur sängen! Sätt fart!

Samme Mark Twain ska dock även ha sagt att vi inte ska skjuta upp något till i morgon om det går att skjuta upp till i övermorgon. Här låter det onekligen som att vi inte alls ska sikta på att komma framåt, och därför bör vi inte heller ge oss in på tankarna att komma igång. 

Men om vi ändå vill framåt, hoppar ur sängen och sätter fart, betyder det då att vi kommer att komma framåt? 

Tänk om vi väljer fel väg.

Framåt, kanske. Vadstena kommun, söndagen den 6 februari 2022.

Är det inte så att vi ofta vet målet men inte vägen dit? Vi vill framåt, men vi vet inte åt vilket håll framåt ligger. Och har vi ändå blivit välsignade med en karta med målet utsatt, så vet vi inte varifrån vi startar. Människans egenskap att aldrig vara riktigt nöjd med var vi är och vad vi gör verkar som sprungen ur ett förvirrat tillstånd. 

Vi må vara ambitiösa, men ambition är bara en del av lösningen. Hemligheten med att komma framåt är inte bara att komma igång.

Hemligheten är att komma igång och veta vägen.

Dimmigt, suddigt och formlöst

Dimmigt, suddigt och formlöst

Almanackan visar att det är söndagen den 9 januari, 2022. Det är vindstilla, någon enstaka minusgrad, och snön som fallit de senaste dagarna ligger kvar, täcker marken, fälten, och en och annan sten i vattnet. Samtidigt sänker sig dimman över omgivningen, och ju längre bort mot horisonten som ögonen ser, desto diffusare blir bilden.

Detta skulle kunna vara Ryssland, Kanada, eller vilken nordlig plats i hela världen. Det råkar vara Vadstena.

Människor försvinner in i dimman medan andra kommer ut ur den. Vissa motionerar medan andra bara promenerar. De flesta rastar sina hundar, men gemensamt för nästan alla är hälsningsfraserna. Vi ser varandra i ögonen när vi möts, hälsar glatt och artigt, och fortsätter på vår färd. Ingen av oss minns den andra särskilt länge, men den medmänskliga vänligheten fastnar, och även om vi inte alltid kan sätta ord på den, påverkar den oss. Den får oss att må bra.

Ett lätt snöfall tar vid, och om det inte vore för träden skulle skillnaden mellan land och himmel vara alldeles försumbar. Och kanske är det de dimmiga, suddiga, och formlösa förutsättningarna som paradoxalt nog synliggör träden än mer än om solen klarlagt alla deras detaljer.

Promenaden närmar sig sitt slut. Stafettpinnen lämnas över till någon annan som får gå runt i det dimmiga, suddiga och formlösa landskapet, hälsa på medmänniskor och må bra. Kanske är det du som tar den.