Dimmigt, suddigt och formlöst
Almanackan visar att det är söndagen den 9 januari, 2022. Det är vindstilla, någon enstaka minusgrad, och snön som fallit de senaste dagarna ligger kvar, täcker marken, fälten, och en och annan sten i vattnet. Samtidigt sänker sig dimman över omgivningen, och ju längre bort mot horisonten som ögonen ser, desto diffusare blir bilden.
Detta skulle kunna vara Ryssland, Kanada, eller vilken nordlig plats i hela världen. Det råkar vara Vadstena.
Människor försvinner in i dimman medan andra kommer ut ur den. Vissa motionerar medan andra bara promenerar. De flesta rastar sina hundar, men gemensamt för nästan alla är hälsningsfraserna. Vi ser varandra i ögonen när vi möts, hälsar glatt och artigt, och fortsätter på vår färd. Ingen av oss minns den andra särskilt länge, men den medmänskliga vänligheten fastnar, och även om vi inte alltid kan sätta ord på den, påverkar den oss. Den får oss att må bra.
Ett lätt snöfall tar vid, och om det inte vore för träden skulle skillnaden mellan land och himmel vara alldeles försumbar. Och kanske är det de dimmiga, suddiga, och formlösa förutsättningarna som paradoxalt nog synliggör träden än mer än om solen klarlagt alla deras detaljer.
Promenaden närmar sig sitt slut. Stafettpinnen lämnas över till någon annan som får gå runt i det dimmiga, suddiga och formlösa landskapet, hälsa på medmänniskor och må bra. Kanske är det du som tar den.