Det som består – innan också det försvinner

Människan söker efter mönster i tillvaron för att förstå världen. Inte sällan benämns vi som pattern recognition machines, för utan mönster blir tillvaron kaotisk. Antropologen Ruth Benedicts bok ”Patterns of Culture”, som utkom för snart 100 år sedan, är ett exempel gott som något på att vi alla är mönsterjägare.

Men vi vill också upprätthålla mönster. Vi skapar traditioner. Vi skapar rutiner, allt för att vår värld ska fungera som vi vill. Vi delar in året i månader, veckor och dagar. Måndag kommer alltid efter söndag. Läkare säger att vi ska sova åtta timmar varje natt, motionera varje dag, och borsta tänderna regelbundet. Vi ska äta på bestämda tider och aldrig efter 18:00. När vi studerar våra egna liv märker vi hur rutinmässiga vi är och de flesta av oss kan nog berätta var vi är och vad vi gör på torsdag klockan tre. Vi älskar upprepning, för på så sätt håller vi all kaos borta. Rutiner ger oss trygghet. Rutiner ger oss möjligheten att förstå världen. 

Men det hela kommer till ett pris, ett högt pris. Vi kan fastna. Rutinens klor av bekvämlighet kan göra att vi inte ens märker när livet dalar. Vi kanske skulle ha separerat från relationen för länge sedan. Vi kanske skulle ha flyttat till annan ort. Vi kanske skulle ha bytt jobb, bytt frisyr, bytt inriktning i livet och tänkt om och tänkt annorlunda.  

Att bryta mönstret kan vara ännu viktigare än att upprätthålla våra älskade rutiner.

Ibland måste vi säga JA trots att hela kroppen säger NEJ. Ibland måste vi för en gångs skull chockera alla och faktiskt säga NEJ. Och det finns de som säger att livet inte alls går ut på att söka trygghet. De finns de som säger att vi är skapade för äventyr. För att vi inte långsamt ska vittra sönder i rutinernas trygghet, behöver vi göra något annat. Vi behöver förändring, och när den inträffar ser vi skillnaden, som när någon sätter färg på en tråkig dörr eller när någon får för sig att skriva bokstäver lite ovanpå varandra. 

Kan det vara så enkelt att människans naturliga beteende att söka efter mönster och skapa rutiner paradoxalt nog hindrar vår naturliga strävan efter nya upplevelser? Hur kan det vara så att vår natur är att söka efter mönster och att vi samtidigt är tvingade att bryta mot dem för att inte fastna i leran? Kanske är det samma fenomen som alla allergiker upplever, för kan det finnas någon annan varelse i universum som är allergisk mot sin egen planet? Vi är det. Vi tål inte våra björkar. Vi tål inte vårt gräs. Människans natur är motsägelsefull.

Kanske är det så att vi gör bäst i att skapa rutiner för oss själva under förutsättning att vi lovar att inte hålla fast vid dem alltför länge.

De senaste dagarnas snöfall ha gjort Vadstenas gator svårframkomliga. Och en dag som denna, när plusgrader och duggregn står på menyn, förvandlas snötäcket till slask och vattenpölar, vilka i sin tur också gör gatorna svårframkomliga. För alla oss som älskar att sjunka ner i läsfåtöljen och börja beta av årets läslista är detta förstås inga som helst problem.

På bordet ligger ”On the Incarnation”, skriven år 318 av Athanasios. Till höger om den ligger Marcus Aurelius ”Självbetraktelser”, skriven under andra halvan av 100-talet. 

”Självbetraktelser” finns på läslistan för 2023. Vi som har läst den tidigare vet att den är källan, ursprunget till den stoiska filosofin. Den är så läsvärd en bok kan bli, och att läsa den om och om igen, kan vara en idé god som någon. Att lägga den till 2023-års läslista gör att det pirrar lite i magen, då det var åtskilliga år sedan senaste läsningen.

”On the Incarnation” är senaste inköpet, en alldeles ny utgåva från 2022 av Sea Harp Press som inleds med en introduktion av självaste C.S. Lewis (1898-1963). Denna fullständigt magiska introduktion är läsvärd i sin egen rätt.

Lewis tar avstamp i den tokiga idén att endast professionella bör läsa äldre böcker, medan amatörer bör hålla sig till den moderna litteraturen. Milt sagt förkastar han idén, och påpekar att dagens moderna litteratur, som är fylld med ism-er och som bara någon gång här och där refererar till källorna, både är svårare att läsa och svårare att förstå. Budskapet från Lewis är tydligt: gå tillbaka till rötterna och läs vad ursprungsförfattarna skrev och inte bara vad andra har att säga om verken. Vill du veta vad Platon skrev, läs Platon!

Efter att du har läst en modern bok, säger Lewis, förbjud dig själv att läsa en till modern innan du har läst en gammal däremellan.  Om detta visar sig vara problematiskt för dig, fortsätter han, se i alla fall till att läsa en gammal bok efter varje tre moderna.

När vi så här års sätter oss ned och funderar på vilka böcker vi ska läsa under året, kan det vara en god idé att ha Lewis åsikter i tankarna. Den moderna litteraturen kan, likt dagens väder, i många avseenden framstå som slaskig i jämförelse med den äldre litteraturens fasta grund. Dessa verk är stabila. Vi möts varken av snövallar eller väta när vi läser dem. De är framkomliga. Verk som överlever tidens tand gör ju det av en anledning.

Det finns en förarglig sammansättning omständigheter som ofta skapar problem för människor som vill skriva. När vi har mycket luft i våra agendor, när tiden till att skriva faktiskt finns, då brukar skrivkrampen vara som allra värst. Å andra sidan, när uppslagen till nya texter står på rad, när idéerna är som flest och bäst, ja då brukar tiden till att sätta sig och skriva inte finnas där.

Det hela är, frustrerande nog, fullt logiskt. När det händer mycket i våra liv och problem uppstår, bjuder livet oss på idéer. ”Det här skulle bli en bra novell,” har nog de flesta av oss tänkt någon gång. När vi är i farten och har våra scheman fulltecknade, när vi träffar många människor, när situationer uppstår, ja då göder vi våra kreativa ögon som ser potentiella mästerverk vart vi än tittar. Av logikens alla regler följer det, naturligtvis, att när vi är som mest upptagna med livet och får alla dessa gåvor, så räcker inte tiden till för att göra något av dem. Och vi har alla tänkt att vi någon gång i framtiden minsann ska skriva om just det som inträffade. Men med tiden försvagas tankarna, och det kreativa projektet rinner ut i sanden.

När vi sedan har stora luckor i våra almanackor och faktiskt har tid att vara kreativa, ja då finns inte idéerna där. Vi är inte i farten, träffar inga människor, har inga problem, utan sitter bara och tittar ut genom ett fönster och ser – ingenting! Inga idéer föds. Vårt stora ordförråd ekar tomt. Gamla idéer känns fel. Vi vill börja om, men med vad?

Hur löser vi då det här problemet? Lika frustrerande som problemet är i sig, lika frustrerande är lösningen. Det handlar nämligen om att vara disciplinerad, och det är väldigt, väldigt obekvämt.

Låt oss ta ett exempel. Vi är utbrända, sönderarbetade, utslitna och hinner inte med allt vi ska göra om dagarna. Men romanidéerna finns överallt runtomkring oss. Vart vi än vänder blicken finns en roman. Så hur ska vi nu gå tillväga?

En roman innehåller ungefär 90 000 ord, ge och ta 10 000 ord. Om vi skulle skriva ett ord om dagen, vilket vi förmodligen skulle hinna med under ett toalettbesök eller i kassakön, skulle det ta oss 90 000 dagar att skriva romanen. Det är ungefär 246 år, vilket inte hjälper oss särskilt mycket. Men genom att laborera med antalet ord per dag, kan vi faktiskt hitta ganska kittlande sanningar. Om vi skriver 250 ord om dagen, så är romanen färdigskriven på ungefär ett år. Men verkligheten, som vi inte ska glömma, var att vi var utbrända, sönderarbetade och utslitna. Då är även något så litet som 250 ord om dagen en övermäktig uppgift. Tiden, och orken, räcker inte till. Låt oss därför försöka hitta en gyllene medelväg, något mellan ett ord om dagen och 250 ord om dagen. Vad sägs om 50? Som referens kan sägas att förra stycket innehåller 41 ord, fördelade över fem meningar. Och om vi klarar av att skriva 50 ord om dagen, så har vi vår färdigskrivna roman på 1800 dagar, eller ungefär fem år. Om vi börjar nu är vi färdiga innan julafton 2027.

Vad är det vi väntar på?

En söndag för några veckor sedan fortsatte äventyret att försöka fotografera Alvastra klosterruin. Den första delen, som gick av stapeln i april, var ett misslyckande eftersom ett stort renoveringsarbete pågick då. Men så länge nya dagar möter oss finns ingen anledning att vifta med vit flagg.

Inte utan anledning infann sig tankar om vad som är viktigast i livet, målet eller vägen dit. Argumenten för att målet är viktigast landade främst i tankar kring att det är bra att beta av saker i livet, att komma framåt, och att klara av planerade uppdrag. Argumenten för att vägen till målet är viktigast landade främst i tankar om att kämpa, att förvandla teori till praktik och uthärda trots motgångar.

Andra försöket att fotografera Alvastra mötte dock färre motgångar. Renoveringsarbetet var färdigt. Byggnadsställningarna hade försvunnit. Det var bara en fråga om att leta motiv, sätta fast kameran på stativet och låta ljuset pensla filmrullen.

Tankarna om vad som är viktigast, målet eller vägen, gjorde sig påminda igen. Kanske låg sanningen i kombinationen, att båda delarna var lika viktiga. Det var viktigt att nå målet, men det kunde endast ske om kämpandet inte hade upphört. Målet och vägen verkade vara beroende av varandra.

Efter ytterligare betänketid denna morgon nåddes slutsatsen att det viktigaste förmodligen inte alls hade med varken målet eller vägen dit att göra. Det viktigaste handlar nog snarare om våra erfarenheter och ännu bättre: vad vi gör med våra erfarenheter.

För inte kan vi bara låta dem försvinna i tomma intet?

Mark Twain lär ha sagt att hemligheten med att komma framåt är att komma igång. Onekligen verkar det finnas en viss grad av logik i påståendet, för om vi aldrig kommer igång med projektet, vad det än månde vara, kommer vi aldrig någonsin ro det i land. 

Och visst är det så att även den längsta boken börjar med ett enda ord.

Våra närliggande intressen har dock en viss förmåga att besegra våra långsiktiga intressen. Vi drar oss gärna för att stiga upp på morgonen, för tio minuter hit eller dit har ingen som helst betydelse. Argumenten för våra närliggande intressen tycks, av någon anledning, ofta vara flest och bäst.

Hemligheten med att komma framåt är alltså att komma igång. Kliv upp ur sängen! Sätt fart!

Samme Mark Twain ska dock även ha sagt att vi inte ska skjuta upp något till i morgon om det går att skjuta upp till i övermorgon. Här låter det onekligen som att vi inte alls ska sikta på att komma framåt, och därför bör vi inte heller ge oss in på tankarna att komma igång. 

Men om vi ändå vill framåt, hoppar ur sängen och sätter fart, betyder det då att vi kommer att komma framåt? 

Tänk om vi väljer fel väg.

Är det inte så att vi ofta vet målet men inte vägen dit? Vi vill framåt, men vi vet inte åt vilket håll framåt ligger. Och har vi ändå blivit välsignade med en karta med målet utsatt, så vet vi inte varifrån vi startar. Människans egenskap att aldrig vara riktigt nöjd med var vi är och vad vi gör verkar som sprungen ur ett förvirrat tillstånd. 

Vi må vara ambitiösa, men ambition är bara en del av lösningen. Hemligheten med att komma framåt är inte bara att komma igång.

Hemligheten är att komma igång och veta vägen.