Alvastra del 2: Erfarenheten

Alvastra del 2: Erfarenheten

En söndag för några veckor sedan fortsatte äventyret att försöka fotografera Alvastra klosterruin. Den första delen, som gick av stapeln i april, var ett misslyckande eftersom ett stort renoveringsarbete pågick då. Men så länge nya dagar möter oss finns ingen anledning att vifta med vit flagg.

Inte utan anledning infann sig tankar om vad som är viktigast i livet, målet eller vägen dit. Argumenten för att målet är viktigast landade främst i tankar kring att det är bra att beta av saker i livet, att komma framåt, och att klara av planerade uppdrag. Argumenten för att vägen till målet är viktigast landade främst i tankar om att kämpa, att förvandla teori till praktik och uthärda trots motgångar.

Andra försöket att fotografera Alvastra mötte dock färre motgångar. Renoveringsarbetet var färdigt. Byggnadsställningarna hade försvunnit. Det var bara en fråga om att leta motiv, sätta fast kameran på stativet och låta ljuset pensla filmrullen.

Alvastra klosterruin, 17 juli 2022.

Tankarna om vad som är viktigast, målet eller vägen, gjorde sig påminda igen. Kanske låg sanningen i kombinationen, att båda delarna var lika viktiga. Det var viktigt att nå målet, men det kunde endast ske om kämpandet inte hade upphört. Målet och vägen verkade vara beroende av varandra.

Ett lila Alvastra.

Efter ytterligare betänketid denna morgon nåddes slutsatsen att det viktigaste förmodligen inte alls hade med varken målet eller vägen dit att göra. Det viktigaste handlar nog snarare om våra erfarenheter och ännu bättre: vad vi gör med våra erfarenheter.

För inte kan vi bara låta dem försvinna i tomma intet?

Vägen till Alvastra

Vägen till Alvastra

Sträckan mellan Vadstena och Alvastra är en fröjd att köra. Och ibland, som på morgonen den 2 april 2022, är den en välsignelse. 

Klockan visar 07:00 och termometern stannar på tio minusgrader när Vadstena tätort endast syns i backspegeln. De storslagna vyerna tar vid, och denna morgon gör de så med hjälp av frosten och den lågflygande dimman. Solen har just rest sig över horisonten och belyser den knallgula traktorn som står parkerad utmed den knallröda ladugårdsväggen. 

Ett rådjur promenerar över vägen, men avståndet oss emellan är så stort att det inte på något sätt stör den harmoniska känslan. Tvärt om stärks den. I två mil fortsätter färden, genom det ena förtrollade landskapet efter det andra. Vid Omberg glidflyger en ormvråk framför bilen och visar upp sina spektakulära vingar.

Solen har lyft ännu lite mer och intar en perfekt position på himlen. Strålarna kommer att träffa ruinens valv och sprida ljusmagi inne i stenbyggnaden. Tillfället att fotografera är bästa tänkbara. Förutsättningarna är idealiska.

Den sista sträckan in mot ruinen kantas av Omberg på den högra sidan och ett fält på den vänstra. På fältet springer en räv, som stannar och vänder sig om när den hör bilens framfart. Sedan fortsätter den bort.

Det går inte att skriva ett bättre manus för ett morgonäventyr. Förväntningarna på fotograferingen är skyhöga. När bilen hittar sin parkeringsplats uppenbarar sig ruinen, i perfekt belysning.

Alvastra klosterruin renoveras. Lördagen den 2 april, 2022.

Där står byggnadsställningar. Där hänger elkablar. Där informerar skyltar om att tillträde är förbjudet.

Vem har skrivit det här manuset? 

Känslan som infinner sig liknar den när den givna segraren i slalomtävlingen gränslar över sista porten. Det är inte så det ska sluta.

Det är fortfarande många minusgrader och alldeles vindstilla. En hackspett dunkar symboliskt huvudet in i trädet, om och om igen.

I stället för att rikta blicken mot den förbjudna ruinen är det lika bra att vända den ryggen och blicka ut över landskapet.

Utsikt som ger insikt. Alvastra, lördagen den 2 april, 2022.

Frosten glittrar i gräset och en tanke uppenbarar sig. Har inte detta äventyr varit en bild av hela livet förpackat till en halvtimme en morgon i april? Det storslagna och det detaljerade, det dimmiga och det färgglada, det levande och det döda, det ljusa och det mörka – manuset har innehållit allt. Livet är inte svart eller vitt utan svart och vitt, och alla andra färger. Ruinen renoveras – så bra! Det kommer att komma ett ännu bättre tillfälle för fotografering, och då kanske vägen till Alvastra bäst beskrivs med orden vägarbete och bilköer. Sådant är livet.

Att komma framåt

Att komma framåt

Mark Twain lär ha sagt att hemligheten med att komma framåt är att komma igång. Onekligen verkar det finnas en viss grad av logik i påståendet, för om vi aldrig kommer igång med projektet, vad det än månde vara, kommer vi aldrig någonsin ro det i land. 

Och visst är det så att även den längsta boken börjar med ett enda ord.

Våra närliggande intressen har dock en viss förmåga att besegra våra långsiktiga intressen. Vi drar oss gärna för att stiga upp på morgonen, för tio minuter hit eller dit har ingen som helst betydelse. Argumenten för våra närliggande intressen tycks, av någon anledning, ofta vara flest och bäst.

En tom säng. Vadstena kommun, söndagen den 6 februari 2022.

Hemligheten med att komma framåt är alltså att komma igång. Kliv upp ur sängen! Sätt fart!

Samme Mark Twain ska dock även ha sagt att vi inte ska skjuta upp något till i morgon om det går att skjuta upp till i övermorgon. Här låter det onekligen som att vi inte alls ska sikta på att komma framåt, och därför bör vi inte heller ge oss in på tankarna att komma igång. 

Men om vi ändå vill framåt, hoppar ur sängen och sätter fart, betyder det då att vi kommer att komma framåt? 

Tänk om vi väljer fel väg.

Framåt, kanske. Vadstena kommun, söndagen den 6 februari 2022.

Är det inte så att vi ofta vet målet men inte vägen dit? Vi vill framåt, men vi vet inte åt vilket håll framåt ligger. Och har vi ändå blivit välsignade med en karta med målet utsatt, så vet vi inte varifrån vi startar. Människans egenskap att aldrig vara riktigt nöjd med var vi är och vad vi gör verkar som sprungen ur ett förvirrat tillstånd. 

Vi må vara ambitiösa, men ambition är bara en del av lösningen. Hemligheten med att komma framåt är inte bara att komma igång.

Hemligheten är att komma igång och veta vägen.

Dimmigt, suddigt och formlöst

Dimmigt, suddigt och formlöst

Almanackan visar att det är söndagen den 9 januari, 2022. Det är vindstilla, någon enstaka minusgrad, och snön som fallit de senaste dagarna ligger kvar, täcker marken, fälten, och en och annan sten i vattnet. Samtidigt sänker sig dimman över omgivningen, och ju längre bort mot horisonten som ögonen ser, desto diffusare blir bilden.

Detta skulle kunna vara Ryssland, Kanada, eller vilken nordlig plats i hela världen. Det råkar vara Vadstena.

Människor försvinner in i dimman medan andra kommer ut ur den. Vissa motionerar medan andra bara promenerar. De flesta rastar sina hundar, men gemensamt för nästan alla är hälsningsfraserna. Vi ser varandra i ögonen när vi möts, hälsar glatt och artigt, och fortsätter på vår färd. Ingen av oss minns den andra särskilt länge, men den medmänskliga vänligheten fastnar, och även om vi inte alltid kan sätta ord på den, påverkar den oss. Den får oss att må bra.

Ett lätt snöfall tar vid, och om det inte vore för träden skulle skillnaden mellan land och himmel vara alldeles försumbar. Och kanske är det de dimmiga, suddiga, och formlösa förutsättningarna som paradoxalt nog synliggör träden än mer än om solen klarlagt alla deras detaljer.

Promenaden närmar sig sitt slut. Stafettpinnen lämnas över till någon annan som får gå runt i det dimmiga, suddiga och formlösa landskapet, hälsa på medmänniskor och må bra. Kanske är det du som tar den.