Att bryta mönstret
Människan söker efter mönster i tillvaron för att förstå världen. Inte sällan benämns vi som pattern recognition machines, för utan mönster blir tillvaron kaotisk. Antropologen Ruth Benedicts bok ”Patterns of Culture”, som utkom för snart 100 år sedan, är ett exempel gott som något på att vi alla är mönsterjägare.
Men vi vill också upprätthålla mönster. Vi skapar traditioner. Vi skapar rutiner, allt för att vår värld ska fungera som vi vill. Vi delar in året i månader, veckor och dagar. Måndag kommer alltid efter söndag. Läkare säger att vi ska sova åtta timmar varje natt, motionera varje dag, och borsta tänderna regelbundet. Vi ska äta på bestämda tider och aldrig efter 18:00. När vi studerar våra egna liv märker vi hur rutinmässiga vi är och de flesta av oss kan nog berätta var vi är och vad vi gör på torsdag klockan tre. Vi älskar upprepning, för på så sätt håller vi all kaos borta. Rutiner ger oss trygghet. Rutiner ger oss möjligheten att förstå världen.
Men det hela kommer till ett pris, ett högt pris. Vi kan fastna. Rutinens klor av bekvämlighet kan göra att vi inte ens märker när livet dalar. Vi kanske skulle ha separerat från relationen för länge sedan. Vi kanske skulle ha flyttat till annan ort. Vi kanske skulle ha bytt jobb, bytt frisyr, bytt inriktning i livet och tänkt om och tänkt annorlunda.
Att bryta mönstret kan vara ännu viktigare än att upprätthålla våra älskade rutiner.
Ibland måste vi säga JA trots att hela kroppen säger NEJ. Ibland måste vi för en gångs skull chockera alla och faktiskt säga NEJ. Och det finns de som säger att livet inte alls går ut på att söka trygghet. De finns de som säger att vi är skapade för äventyr. För att vi inte långsamt ska vittra sönder i rutinernas trygghet, behöver vi göra något annat. Vi behöver förändring, och när den inträffar ser vi skillnaden, som när någon sätter färg på en tråkig dörr eller när någon får för sig att skriva bokstäver lite ovanpå varandra.
Kan det vara så enkelt att människans naturliga beteende att söka efter mönster och skapa rutiner paradoxalt nog hindrar vår naturliga strävan efter nya upplevelser? Hur kan det vara så att vår natur är att söka efter mönster och att vi samtidigt är tvingade att bryta mot dem för att inte fastna i leran? Kanske är det samma fenomen som alla allergiker upplever, för kan det finnas någon annan varelse i universum som är allergisk mot sin egen planet? Vi är det. Vi tål inte våra björkar. Vi tål inte vårt gräs. Människans natur är motsägelsefull.
Kanske är det så att vi gör bäst i att skapa rutiner för oss själva under förutsättning att vi lovar att inte hålla fast vid dem alltför länge.