Ett svartvitt träd bland många

Träd är utmärkta fotograferingsobjekt. De kan vara vackra, ja till och med eleganta, färgglada, men även alldeles uttorkade och ändå ge upphov till många intryck. Dessutom så finns de överallt!

Träd har också personligheter, eller trädligheter kanske är ett bättre ord, för visst är det lätt att se såväl ensamhet som stolthet hos enskilda träd? Alla träd har sin historia, sina känslor och sina egna uttryck. Det gäller bara att se dem, och den som tittar noga kan också se hur grupper av träd samverkar med varandra.

Fotografiskt så finns många möjligheter med träd. Vi kan isolera ett enskilt träd, som då ensamt får stå för symboliken. Vi kan också välja ut grupper av träd, för att förmedla något annat, eller så kan vi välja att belysa ett träd i mängden.

Nikon D3300, Nikon 35/1,8 @ 35 mm, F2, 1/4s, ISO 100.

Glöm inte att uppmärksamma träden i din närhet. De kan faktiskt bli dina bästa vänner.

Dimma, några rådjur och en dovhjort

En timma före soluppgången lyste stjärnorna på himlen. Termometern visade noll, och vindstyrkan likaså. Små dimbankar gjorde sporadiska besök utmed vägen som ledde mot Tinnerö eklandskap.

I huvudet cirkulerade tankar om hur vi kan utvecklas som fotografer, hur vi tar nästa steg, hur vi amatörer kan lära oss att ta lika enastående bilder som proffsfotograferna. Att ha rätt utrustning är naturligtvis en sak, att verkligen förstå den och kunna använda den på rätt sätt en annan. Går det att bli bättre på att hitta motiven? Många fotografer sägs reka ena dagen för att fotografera nästa, när ljuset är det rätta. Ljuset ska visst vara det viktigaste! Fotografi, eller foto-grafi, är konsten att skriva med ljus, och det vi skriver måste förmedla något till läsaren.

Tankarna avbröts när ett par rådjur stannade i ett skogsparti ett 50-tal meter bort.

Att teoretisera är en sak, och praktisera en annan, och sannolikt så leder praktiken längre än teorin, så även om bilderna inte blir bra i dag, så kanske de blir bra i morgon, just eftersom de kanske inte blir bra i dag.

Kameran satt redan fast på stativet, som bara behövde dras ut och placeras på lämplig plats. Det gällde att arbeta skyndsamt eftersom rådjuren sannolikt inte skulle stanna för evigt. Några sekunder passerade, sedan var de borta, men innan dess hamnade de på bild.

Nikon D3300, Nikon 35/1,8 @ 35 mm, F4, 1/3s, ISO 100.

Klockan visade 06:59 när bilden togs. Soluppgången var tjugo minuter bort, och känslan i Tinnerö var som medicin för själen. Dimman fanns där, djuren likaså. En och annan ko gjorde sin röst hörd, och hackspettar gjorde sitt bästa för att fälla träd. Vinden hade blåst bort.

Hundra meter längre bort uppenbarade sig platsen som hade potential att bli spektakulär när solen väl skulle göra sitt intåg på dagen. Dimman låg lågt mot marken och slingrade sig fram i eklandskapet. En liten träbit fungerade perfekt som underlag åt stativets främre ben. Sedan inföll väntetiden, en väntan på soluppgången och det viktiga ljuset.

Nikon D3300, Nikon 35/1,8 @ 35 mm, F8, 1/20s, ISO 100.

Nikon D3300, Nikon 35/1,8 @ 35 mm, F8, 1/8s, ISO 100.

En timma senare sken solen från en blå himmel. Temperaturen var fortfarande nollgradig och vinden obefintlig. Resan, som gick i riktning mot Nykil, avbröts i all hast när ett fyrbent djur rörde på sig ute på ett fält utmed vägen. Endast någon bil i minuten, på sin höjd, passerade förbi, så det fanns tillräckligt med tid för att hitta lämplig plats för parkering. Och någon minut senare kunde kameran, som nu hade bestyckats med ett teleobjektiv, förkunna att det fyrbenta djuret var en dovhjort.

Nikon D3300, Tamron 18-400 @ 400 mm, F6,3, 1/640s, ISO 320.

De en gång så pampiga hornen hade reducerats till ett enda, och gav upphov till det osymmetriska utseendet. Den här individen visade sig dock inte alls besvärad av varken det, eller av något annat. I stället fortsatte den sin stilla promenad i höstlandskapet.

Nikon D3300, Tamron 18-400 @ 400 mm, F6,3, 1/1000s, ISO 640.

Det skulle visa sig att han inte bekymrade sig över någonting här i livet, och absolut inte om något så obetydligt som en trafikerad väg.

Nikon D3300, Tamron 18-400 @ 400 mm, F6,3, 1/800s, ISO 640.

Klockan visade visserligen på 08:29, men i sanningens namn stod tiden stilla. Scenen skulle kunna få ett hemskt slut, både för den obekymrade hjorten och för en potentiell ovetandes bilist på andra sidan krönet. Hjorten visade dock inga tecken på att ha bråttom, utan stannade och poserade.

Nikon D3300, Tamron 18-400 @ 400 mm, F6,3, 1/800s, ISO 720.

Sedan gick han långsamt, långsamt, över vägen och berättelsen fick ett lyckligt slut.

Så hur var det nu med alla tankar om att utvecklas som fotograf? Att bemästra ljuset kommer ta sin lilla tid. Fotoutrustningen kommer att förbättras, men också ta sin lilla tid innan så sker. Att välja rätt inställningar borde kanske prioriteras mer, och borde kanske få ta mer tid, speciellt när teleobjektivet används, för det är sällan bilderna tas med optimala värden på slutartid och ISO.

Men att hitta motiven är nog det sista på listan som behöver omedelbar förbättring.

Skymning och gryning vid Roxen

I fotografins värld talas det ofta om den gyllene timmen, tiden strax före solnedgång och strax efter soluppgång. Vid dessa tidpunkter färgas himlen röd, eller rosa, och ger upphov till spektakulära bilder.

Min plan var att fånga dessa tillfällen, från samma position, med bara några timmars mellanrum.

Först ut blev fotografering vid solnedgången lördagen den 27 oktober. Olika vädertjänster gav olika tidpunkter för solnedgången, så genomsnittstiden 17:20 fick duga som riktlinje. Drömscenariot var naturligtvis en uppsprickande himmel, varken helmulet eller molnfritt, men vid 16-tiden var molntäcket fortfarande alldeles för kompakt. Detta skulle dock komma att förändras till det bättre.

Färden gick mot Hästudden. Från att ha studerat kartan, så hade jag nämligen kommit fram till att just den platsen borde kunna vara optimal för just solnedgångsfotografering. Hästudden skulle ligga strax söder om Ekängen, ett litet samhälle utmed Roxens kust. Men när avtagsvägen dök upp och förkunnade att endast behörig trafik hade tillträde, så fick planen snabbt ändras. Som tur var så hade jag en plan B, om Hästudden inte skulle fungera. Och plan B var hamnen i Ekängen. Men då jag inte var intresserad av att fotografera varken bryggor eller båtar, så lades allt hopp till att det skulle finnas någon annan intressant vy som skulle kunna ligga till grund för den kommande ljusdramatiken.

Strax före klockan slog fem parkerade jag bilen vid hamnen, en relativt stor hamn sett till förortens storlek. Två parallella bryggor sträckte sig ut över Roxen, varav den högra bryggan tilltalade mig mest. Den högra bryggan bestod i sig av flera ihopsatta bryggor, men de var alla stadigt förankrade och rörde sig inte alls. Den allra sista ihopskarvade bryggan stod dock ostadigt, och skvalpade i takt med vågorna. Den bryggan beträdde jag därför aldrig. I stället stannade jag och såg mig omkring efter lämpliga motiv. Rakt fram, där solen var på väg ner bakom ett molntäcke, löpte den rangliga bryggan fram, och längst fram hängde en flytväst. Och vyn ut över Roxen tilltalade inte särskilt. Men när blicken fick vandra högerut, så öppnades möjligheterna. Den meterhöga vassen hade halverats, men stack ändå upp en bra bit över vattenytan, och lite längre fram fanns först ett stenparti och därefter en udde med träd. Men bäst av allt var att himlen hade spruckit upp just i den riktningen. Detta var, med andra ord, scenen för solnedgången vid Roxen.

Temperaturen låg på några få plusgrader, och vinden låg periodvis på hårt. Faran fanns faktiskt att kamerastativet, som är av klenare modell, inte skulle stå stadigt, utan i värsta fall ta med sig kamera och allt ner i vatten om en riktigt kraftig vindby skulle infinna sig. För säkerhetens skull så fattade jag tag med ena handen i stativet, medan jag fotograferade.

Redan innan avfärd hade jag ställt in kameran med de inställningarna jag trodde skulle vara optimala. Bländartalet F16 skulle ge långt skärpedjup och ISO-talet 100 skulle minimera bruset. Slutartiden verkade oväsentlig då kameran skulle stå stadigt på stativ. Däremot ändrade jag vitbalansen från läge Auto till Mulet, för att hjälpa kameran på traven med att hitta den gyllene timmens varma färger.

Klockan 17:00 tog jag den första provbilden. Det var då tjugo minuter kvar till solnedgången, och vissa moln hade börjat färgas rosa. Men osäker om skärpedjupet var för långt, och därmed gjorde bilden för mörk, justerade jag ner bländartalet och fortsatte fotografera till tio minuter efter solnedgången. Men det skulle visa sig att just den allra första bilden, provbilden, blev den allra bästa.

Nikon D3300, Nikon 35/1,8 @ 35 mm, F16, 1/8s, ISO 100.

Vissa av de senare bilderna blev tveklöst skarpare, men de förmedlade inte alls rätt känsla. Det är just därför som den bästa bilden inte alltid är den bästa. Om du klickar på bilden ovan och förstorar upp den så mycket du kan i datorn (oftast genom kombinationen Ctrl +), så kommer du märka att bilden håller dig kvar. Det är lätt att låta ögonen vandra runt i bilden, och låta hjärnan fantisera och hjärtat känna. Det är så vi känner igen den bästa bilden, vilket alltså inte alltid är den tekniskt mest fulländade.

När klockan hade passerat 17:30, så föll vinterns första snöflingor ner på bilens vindruta. Snöflingorna blandades med lätt regn, och snart upphörde all form av nederbörd.

Femton timmar efter fotografiet ovan togs, skulle klockan slå sju på morgonen, en matematik som endast fungerar en gång per år, och kanske aldrig mer. Natten mellan lördagen och söndagen ställde vi nämligen om klockorna, vilket gav mig en timme till skänks. Soluppgången skulle enligt en vädertjänst inträffa exakt 07:03. En timme tidigare var det fortfarande kolsvart ute, och tyvärr syntes inte stjärnorna, vilket talade sitt tydliga språk. Det var, med andra ord, helmulet. Än värre var att gatlamporna förkunnade att det snöade.

Arton minuter före soluppgången anlände jag till hamnen i Ekängen, och det första jag gjorde var att ovetandes skrämma bort en häger som befann sig på en av bryggorna. Så här vid gryningen var fågellivet märkbart, inte bara genom hägerns närvaro. Det vimlade av fåglar, av alla de sorter, och de gjorde alla sina röster hörda. För den fågelintresserade finns verkligen ingen tid på dygnet som är bättre än just gryningen.

Den här morgonen hade temperaturen sjunkit något ytterligare och var nollgradig. Vinden låg på, dock inte lika kraftigt som kvällen innan, men ändå alldeles för kännbart för att vara behaglig. Det lilla snöfallet på morgonen hade upphört, men himlen var inte alls lika dramatisk som vid solnedgången. Dock så vilade ett lila sken över såväl himmel som vatten, och det fanns möjligheter att himlen skulle spricka upp ännu mer och generera rosa moln. Men naturligtvis väntade jag inte, utan satte igång att fotografera direkt.

Men alla fåglar fick mig att kämpa med mitt tålamod. På kameran satt nämligen ett 35mm-objektiv, vilket inte alls kan fånga fåglar. Men i kameraväskan bredvid fanns mitt 18-400mm-objektiv, vilket skulle kunna göra jobbet. Men eftersom den gyllene timmen inträffar först efter soluppgången, så var det bara att ta fram den goda disciplinen och koncentrera sig på uppgiften att ta den bästa tänkbara naturbilden, och ignorera alla fåglar, kort och gott. När havsörnarna flög ovanför mig, prövades mitt tålamod ånyo, men allra mest prövades det eftersom det hela tiden satt en större fågel på ett stenparti lite längre bort. Jag kunde inte avgöra om det var en rovfågel eller en av alla hägrar som höll sig i området, men jag ville gärna koppla på det andra objektivet och ta reda på svaret. Men jag behöll ”naturobjektivet” på plats och fortsatte att fotografera scenen framför mig.

Och jag fortsatte att fotografera med ”naturobjektivet” i en halvtimma efter soluppgången. Då hade himlen färgats rosa, och den skulle inte bli bättre. Snabbt som ögat bytte jag således objektiv, och konstaterade att det varken var en rovfågel eller en häger som satt på stenen, utan en storskarv.

En timme efter ankomsten begav jag mig av hemåt. Då hade fingrarna nästan frusit till is, men tillfredsställelsen över helgens dubbelutflykt överträffade den bitande kylan. Bästa soluppgångsbilden togs, för övrigt, strax före soluppgången och därmed också innan den gyllene timmens entré. Bilden togs när allt bara var lila.

Nikon D3300, Nikon 35/1,8 @ 35 mm, F8, 1/3s, ISO 100.

Vilken av bilderna som blev bäst, solnedgången eller soluppgången, är naturligtvis en smaksak. Som händelse uppskattar jag nästan alltid en soluppgång mer än en solnedgång, då den känns mer positiv och framåtriktad när mörker byts mot ljus. Solnedgången är för mig nästan alltid vemodig, vilket naturligtvis också har sin sköra charm.

Stora havsörnen, smala fjällvråken och Långa Lisa

Förmiddagen bjöd på växlande molnighet, runt tio grader varmt och kylig snålblåst. Med de förutsättningarna inleddes utflykten vid niotiden på morgonen, och platsen var Linköpings centrum. Från citykärnan rinner ju som bekant Stångån, dels i riktning mot Tannefors, Hackefors, Hjulsbro och så vidare, och dels i riktning mot Roxen. Promenaden gick mot Roxen, ett stråk som har sina fördelar och nackdelar. Periodvis kan lukten närmast beskrivas som hämtad från en kloak, vattnet i kanalen kan ibland vara vedervärdigt, och ibland, som i dag, uttorkat. Men längs kanalen kan även harmonin infinna sig. Det finns fina grönområden och fågellivet kan göra storartade intryck. Ett givet inslag längs promenadstråket är gråhägrarna vid Nykvarn. De står nästan alltid där, alldeles stilla, och väntar på att få se någon småfisk i vattnet.

Hägrarna fanns där i dag också.

Men det är först vid andra sidan av motorvägen som det vanligtvis börjar hända riktigt intressanta saker. Vid segelbåtshamnen kan en och annan rovfågel flyga förbi, och när hamnen väl har passerats så ligger fältet öppet för alla tänkbara fågelobservationer. Vid Långa Lisa, den stora kröken mellan hamnen och mynningen ut till Roxen, gäller det att vara beredd med kameran. Samma sak gäller naturligtvis i fågeltornet med utsikt över Roxen. Just i dag var fågeltornet tätbefolkat redan vid tidig förmiddag, men folkets intresse var inte fåglar, utan båtar. Tydligen pågick någon båttävling på sjön just denna förmiddag, så för egen del blev Långa Lisa lämpligaste plats för att fotografera rovfåglar.

Och det tog inte lång tid innan vår majestätiska havsörn kom flygandes.

Nikon D3300, Tamron 18-400 @ 400 mm, F6,3, 1/1600s, ISO 400.

Min kamerautrustning ger mig fina närbilder på fåglar som befinner sig på högst 30 meters avstånd. Havsörnen ovan höll ett avstånd på ungefär 600 meter, vilket naturligtvis omöjliggjorde närbilder. Men som tur var, så flög den inte bara förbi, utan bestämde sig för att sätta sig på toppen av ett träd.

Nikon D3300, Tamron 18-400 @ 400 mm, F6,3, 1/1600s, ISO 900.

Örnen, som är vår största rovfågel, kan faktiskt ha ett vingspann på ungefär två och en halv meter! Den här individen, som så elegant landade i det orangefärgade höstträdet, hade fler vita inslag i dräkten än jag sett tidigare.

Nikon D3300, Tamron 18-400 @ 400 mm, F6,3, 1/1600s, ISO 900.

Fotografiet togs på ungefär 500 meters avstånd, men fågelns storlek framträder ändå med all sin tydlighet.

Nikon D3300, Tamron 18-400 @ 400 mm, F6,3, 1/1600s, ISO 900.

Just den här individens högst ojämna linjer runt vingarna ger den ett slitet intryck. Och stora fåglar i allmänhet drar ofta till sig de mindre fåglarnas intresse. Inte sällan svärmar de omkring rovfåglarna, och det är allt ifrån kråkor till tärnor som uppvaktar kusinerna med krökta näbbar. Vår havsörn på bilderna ovan var inte befriad från detta beteende, då framför allt kråkor hela tiden höll sig i närheten, flög förbi över huvudet på örnen, och satte sig på grenar bredvid.

Nikon D3300, Tamron 18-400 @ 400 mm, F6,3, 1/1600s, ISO 450.

Och precis som kråkorna ägnade all sin uppmärksamhet på örnen, så kunde inte jag släppa blicken från denna enorma fågel. Tunnelseendet medförde att jag helt missade fjällvråken som satt på en höbal nedanför! Såg du den? Den är inte lätt att se på bild heller, eftersom den inte alls är i fokus, men den sitter där, längst ut på kanten. Det var först när den flög, som jag upptäckte den, och en stund senare fick jag en bild på en fjällvråk, sannolikt samma individ.

Nikon D3300, Tamron 18-400 @ 400 mm, F6,3, 1/1600s, ISO 180.

Även här var avståndet lite för långt. Det känns inte heller som att vi är i nivå med fågeln; vi tittar uppåt. Men bilden har sina positiva sidor också, kan jag tycka. Inramningen, dels med det suddiga trädet framtill, och dels med fåglarna runt omkring, blev ganska så lyckat. Bakbelysningen på fågeln gör att vi ser vingar och stjärt ganska så klart, även om färger inte framgår.

Att det rör sig om en fjällvråk och inte en ormvråk syns främst på vingarna och stjärten. En fjällvråk har relativt smala vingar, i jämförelse med ormvråkens betydligt bredare, och fjällvråken har dessutom en svart rand längst ut på stjärten, vilket tydligt syns på bilden ovan.

Innan dagens äventyr var till ända bestämde sig en duvhök för att visa upp sig, dock på alldeles för långt avstånd för ett porträtt.

En söndag med duvhöken

Den som besöker Ekängsdalen har stor chans att höra duvhöken. Dess läte går inte att ta fel på (gör gärna en sökning på nätet med orden duvhök och läte så får ni bra träffar). Sedan är det bara att spänna upp öronen och lyssna.

I gryningen gjorde jag just det. Jag gick genom Vidingsjöskogen med riktning mot Ekängsdalen. Och jag lyssnade, och lyssnade. Rätt som det var satte duvhöken igång med sitt sirénläte, dock en bit in i skogen, vilket medförde att jag inte satte efter den, utan fortsatte att gå i hopp om att stöta på den lite senare. Inne i skogen är ljuset så pass dovt att det är svårt att fotografera, även om just bilder inne i skogspartier kan vara de mest beundransvärda att beskåda.

Vid Ekängssjön hade svanarna och gässen samlats. Den totala mängden fåglar var faktiskt över förväntan, även om den i år har varit mycket lägre än tidigare. Någon duvhök varken syntes eller hördes, och inte någon annan rovfågel heller. En liten dimbank isolerade sig i ett hörn, just som solens strålar gjorde sin entré för dagen. Morgonpromenaden fortsatte. En och annan var ute med hunden, men fridfullheten i naturen var påtaglig. Det är något alldeles speciellt med att vara ensam ute i naturen, eller rättare sagt, att vara ensam med naturen, tillsammans med djuren. Vid Ekö rörde sig något där fältet övergår till skog. Kameralinsen konstaterade att ett par rådjur också tog sin morgonpromenad. Längre än så gick jag inte, utan bestämde mig för att vända tillbaka mot sjön.

Väl där gjorde jag min första rovfågelsobservation för dagen. Fågeln flög lite över trädtopparna, och storleken i kombination med vingslagen berättade för mig att det var något extra intressant. Kameran fick ta några bilder, och när tiden tillät så tog jag fram en bild på kameraskärmen, zoomade in fågeln digitalt, och kunde konstatera att det sannolikt rörde sig om en duvhök.

Nu höjde jag tempot under fötterna och rörde mig snabbt tillbaka till fågeltornet vid sjön. Vid flertalet tillfällen dök den upp, duvhöken, och jag fotograferade, men ingen bild verkade bli något att ha. Att det rörde sig om en duvhök hyste jag inte längre några tvivel om, då den avfyrade sitt sirénläte med jämna mellanrum. Sen kom möjligheten. Duvhöken bestämde sig nämligen för att sätta sig i ett träd, tvärs över sjön, mitt emot min position. Efter lite grenbyten, så bestämde den sig för att sitta så att jag så tydligt som möjligt skulle kunna se den. Och där satt den, vänd mot mig, i säkert femton, tjugo minuter. Naturligtvis lät jag kameran arbeta.

Nikon D3300, Tamron 18-400 @ 400 mm, F6,3, 1/1600s, ISO 900.

Avståndet visade sig vara lite för långt för att med min utrustning åstadkomma ett riktigt bra porträtt av fågeln, men bilden är ändå så pass tydlig att vi kan se att det rör sig om en juvenil. De unga duvhökarna har längsgående streck på bröstet. I vuxen ålder blir de tvärgående, vilket gör att adulta duvhökar lätt kan förväxlas med sparvhökar. Men i det här fallet rådde ingen tvekan.

Lite då och då höjde den rösten, och vid några tillfällen tyckte jag mig också höra duvhökslätet längre bort, vilket i så fall skulle indikera att det fanns minst två duvhökar i närheten. Men efter sin lilla paus i trädet flög till sist duvhöken sin väg, in i skogen bakom. Jag försökte få till bra flyktbilder, men misslyckades.

Duvhöken försvann alltså, men inte lätet. Och innan jag visste ordet av så noterade jag två rovfåglar nära mig, vilket genast fick mig att tro att det rörde sig om två duvhökar. Men jag upptäckte fåglarna för sent, och de försvann bakom mig, bakom en dunge med träd. Några sekunder senare kom de tillbaka. De gjorde en sväng ovanför sjön, framför och nära mig, och det här tillfället hade jag inga planer på att försumma. Jag höjde kameran, valde ut en av fåglarna, och lät kamerans slutare gå varm. Resultatet blev elva bilder av samma fågel, och två av dessa bilder kommer här nedan.

Nikon D3300, Tamron 18-400 @ 400 mm, F6,3, 1/1600s, ISO 220.

Nikon D3300, Tamron 18-400 @ 400 mm, F6,3, 1/1600s, ISO 220.

Exalterad över händelsen konstaterade jag att morgonen inte kunde ha inlett bättre, slängde kameraremmen över axeln och begav mig av hemåt. Med blandad förtjusning granskade jag bilderna i datorn. Skärpan var god, och bruset nästan obefintligt. Men allt var inte idealiskt. Solen lyste upp fågeln från andra sidan, så den fotograferade sidan blev mörk. Efter en stunds granskning kände jag mig ändå tillfreds med bilderna, för trots att fågeln blev mörk, så blev den ändå dramatisk. Fågeln tittar rakt in i solen, och fingrarna på vingarna lyser.

Men vad är det då för rovfågel som har hamnat på bild? Ornitologer svarar nog snabbt och säkert, men för mig som obotlig amatör är det inte så enkelt. Min första tanke är naturligtvis duvhök. Jag hade redan sett en ungfågel, och hade samtidigt hört minst en till, så sannolikheten talar för just det. Alternativet är självfallet sparvhök, som är snarlik och dessutom betydligt vanligare.

Fågelböcker och hemsidor ger mig viss guidning. Att detta inte är samma individ som satt i trädet kan vi lätt se, då ränderna på bröstet går på tvären. Om det är en duvhök så är det således inte en juvenil. Jag läser vidare, om storlek, vikt, ben, klor, stjärt och iris. Allt ska ge indikationer på om det är en duvhök eller sparvhök, hane eller hona, adult eller juvenil. En duvhök har en nedåtputande mage, större vingar och mer utskjutande huvud. Men inget av detta sitter på näthinnan naturligt för mig. Jag ser inte klart jämförande bilder. Beskrivningarna får således fortsätta. Om det är en duvhök men inte en ungfågel, så måste det alltså vara en vuxen. Den vuxna honan ska enligt uppgifter ha grövre streck på bröstet; hanen ska ha många smala, på en ljus botten. Det talar alltså för att detta är en vuxen hane.

Men om det i stället är en sparvhök, så måste det vara en vuxen hona. En vuxen sparvhökshona har dessutom klargul iris, till skillnad mot vuxna duvhökars iris som ska vara rödorange till färgen. Fågeln som jag har fotograferat har, enligt mitt färgseende, gul iris.

Så, var landar vi? Är det en vuxen sparvhökshona eller en vuxen duvhökshane? Argumenten för duvhökshane är fler, så tills jag blir övertygad om något annat så stannar vi där.

Dagens stora behållning var dock tiden tillsammans med den unga duvhöken, att befinna sig på var sin sida om sjön, en längre tid, vara medvetna om varandras närvaro och acceptera den, ja det var en inledning på en söndag jag sent ska glömma.

 

 

Ormvråken i dimman

Dagens resa till ett fotografisk ögonblick inleddes 06:20, ungefär en timma innan soluppgången. Prognosen för morgontimmarna var dimma, och eftersom jag älskar dimma, så ville jag inte låta detta tillfälle gå obemärkt förbi. Och direkt på morgonen var dimman fortfarande så låg att stjärnorna syntes i himlen.

Önsketänkandet var att fotografera en älg som rörde sig genom dimman, men någon älg såg jag inte till, kan jag redan nu avslöja. Men färdplanen var någorlunda bestämd, nämligen att åka mot Björsäter, och så skedde också, klockan 06:20. Vägen dit var spektakulär. Dimman var låg och tät, och när kilometerlånga fält öppnade sig, med skogsdungar sporadiskt utplacerade, och med dimman så låg att det ändå gick att se långt, så var det ett svårslaget skådespel av naturen. Men dimman var inte den enda täta förekomsten denna morgon. Tätheten delades med biltrafiken, så det gick inte att bara stanna och fotografera. Färden fortsatte, således.

I höjd med sjön Hövern tog jag av, in på en grusväg. Ett par rådjur var så nära som 50 meter bort, i dimman, men fotograferingsmöjligheterna var obefintliga. Om jag skulle stanna och gå ut ur bilen, skulle rådjuren springa fort därifrån, så jag fortsatte, och rådjuren sprang ändå.

Fotograferingsmöjligheterna var dock betydligt bättre nere vid sjön. Med 35mm-objektivet på stativ åstadkom jag några exponeringar, men i takt med att temperaturen steg några grader, så lyfte dimman som nu hindrade all syn, även uppåt. Det var dimma överallt, kort och gott.

Vid ett tillfälle flög en havsörn förbi, och vid ett annat tyckte jag mig höra en uggla.

När klockan stod på 08:30 och dimman var total, så bestämde jag mig för att åka någon annanstans. Grusvägen tog mig tillbaka till väg 741, men jag bestämde mig för att inte fortsätta färden mot Björsäter, utan åkte hemåt igen. Men efter bara några kilometer passerade jag Stora och Lilla Holmetorp, ett par gårdar på höger sida av vägen. Efter ett litet skogsparti vid gårdarna öppnade sig en liten åkerplätt, och några meter in på den åkern satt en ormvråk och väntade på bättre tider.

”Det här kan bli något,” tänkte jag. Trafiken hade lättat efter den tidiga morgonruschen, och snart hittade jag en möjlighet att vända och köra tillbaka. Ormvråken passerades igen, och den satt kvar. Jag hittade en plats att parkera bilen, tog kameran, och började gå mot rovfågeln, en promenad på uppskattningsvis 100 meter. Under den korta promenaden såg jag över kamerainställningarna. Jag hade mitt 18-400mm-objektiv på, vilket var högst nödvändigt. Slutaren satte jag på 1/1000s, vilket är något långsammare än vad jag vanligtvis vill ha för att fotografera fåglar, men med tanke på de svåra ljusförhållandena ansåg jag mig inte ha några alternativ. Jag slog också på autoISO-funktionen.

När jag visste att jag var nära en punkt då jag skulle kunna se ormvråken gick jag långsammare. Men så fort den framträdde i mitt synfält så flög den. Rovfåglar är ju så medvetna om sin omgivning att det helt enkelt inte går att smyga på dem. Och tyvärr för min del, så flög den åt ”fel” håll, nämligen inåt, bortåt, i riktning mot en skog. Men så plötsligt kom den på andra tankar, vände om, och flög rakt i mitt synfält. Jag höjde kameran och förde avtryckaren i botten.

Nikon D3300, Tamron 18-400 @ 400 mm, F6,3, 1/1000s, ISO 1100.

Klockan stod på 08:40 och dimman var fortfarande tät som en vägg. Sannolikheten för att bilden skulle bli riktigt skarp var givetvis liten, självklart med tanke på dimman men också med tanke på avståndet till fågeln. Men bilden ovan visade sig ha det där lilla extra som gör att skärpa och detaljer spelade mindre roll, nämligen en känsla av mystik. Kanske är det bara jag som är så svag för dimma, men trots att bilden tydligt kan beskäras, så framstår den ändå bäst som den är, helt oredigerad. Den grå filten över hela bilden, med undantag för vissa röda toner i höstträdet och bruna hos fågeln, bidrar till helhetskänslan. Att vingarna pekar nedåt är en nödvändighet. Hade de pekat uppåt, så hade bilden varit förstörd, i min mening.

Ormvråken är knappast sällsynt. Tvärt om så är det Sveriges vanligaste rovfågel. Men i min mening är den ändå mäktig. Alla möten med en ormvråk har något storartat över sig. Det är en minst sagt imponerande fågel. Det är bara att tacka och ta emot gåvan att den är så vanligt förekommande.

Vyer från Rödberget

Efter många timmars solsken började marken att torka. Under natten till i dag hade det nämligen regnat, men framåt eftermiddagen var vädret alldeles perfekt för en cykeltur. Termometern pekade på ungefär 10 grader, och vindstyrkan var låg.

Redan vid Ekängsdalen gjorde en rovfågel sig till känna, men det var först när den satte sig i ett träd och började skrika som artbestämningen blev enkel. Duvhökens unika läte går inte att ta miste på, men när jag väl parkerat cykeln och fått upp kamerautrustningen ur ryggsäcken, så hade duvhöken förflyttat sig långt bort, bortom synhåll. I stället för att jaga den, så trampade jag vidare.

Vid Ekö tog jag av, genom kurvorna och uppför backarna, tills genvägen till Rosenkällasjön dök upp på höger sida. På genvägen är biltrafik förbjuden, vilket också förklarar dess skick. Men den kapar tid och fyller sin funktion, så på nolltid kunde jag alltså ta mig till Rosenkällasjön. Efter en liten avstickare ut på en udde, så begav jag mig uppför Rödberget, med kamerautrustningen i ryggsäcken och stativet i handen.

Ett tiotal personer befann sig redan på platsen. De flesta talade engelska och var förmodligen utbytesstudenter. De grillade längst ut på Rödberget, vilket gjorde att jag ställde upp stativet några meter bakom dem. På kamerahuset satt Tamrons 18-400mm-objektiv, vilket jag genast såg till att ändra på, och valet föll naturligtvis på det betydligt ljusstarkare 35mm-objektivet från Nikon. Eftersom en träbänk fanns i vyn med sjön i bakgrunden, så valde jag att fokusera på just bänken. Jag tog endast en bild.

Nikon D3300, Nikon 35/1,8 @ 35 mm, F5,6, 1/3200s, ISO 800.

När bilden togs växlade solen mellan att vara bakom moln till att träda fram igen. Därför skiner solen på molnen och på träden längst bort, medan allt i främre delen av bilden är mörkare. Med facit i hand så kunde inställningarna vässats något. Mer specifikt så hade en slutartid på 1/800s och ISO 200 gett exakt samma exponering, men med lägre brus. Och bilden kunde också blivit något bättre med lägre bländartal, men det är lätt att gissa och vara efterklok. Kompositionen föll väl ut, och det finns en dynamik i bilden som attraherar.

Med utgångspunkt i bilden ovan, så befann sig utbytesstudenterna till vänster om bänken, där även en stor grill finns. Efter några minuter bestämde sig studenterna för att ge sig av, och några hälsade på mig när de passerade förbi (svenskans ”hej” är ganska lätt att lära sig!). Fältet (eller närmare bestämt: berget) blev fritt, och jag förflyttade mig längst ut på berget, förbi grillen. Handhållet tog jag den här bilden.

Nikon D3300, Nikon 35/1,8 @ 35 mm, F5,6, 1/3200s, ISO 800.

Inställningarna var identiska med första bilden, och samma resonemang gäller alltså för den här bilden. Kompositionerna liknar varandra, men i den här bilden finns färre moln och mer solljus. Att det var en fin eftermiddag denna söndag går nog inte att ta miste på, oavsett kamerainställningar.

Cykelturen fortsatte, runt sjön och mot Frökärret, som visade sig vara nästan helt uttorkat. Någon annan rovfågel än duvhöken stötte jag inte på denna söndag, och så är det ibland. En del av tjusningen med att fotografera rovfåglar skulle nog försvinna, om det alltid var enkelt att komma dem nära.

En månad med ormvråkar och kärrhökar

September har passerat förbi i all hast, men fotoutflykterna har på intet sätt varit få. Tvärtom så har det funnits många tillfällen för att åstadkomma bra fotoprestationer. Och när månaden nu summeras, så är det två utflykter som når högre än de andra. Upplevelserna har varit många, men från ett fotografiskt perspektiv så är det ändå bara två tillfällen då resultatet blev godkänt.

Ormvråken i Vikingstad, den 2 september

Dimman i gryningen gjorde sikten starkt begränsad, vilket inte alltid är att rekommendera för att fotografera fåglar, men dimma bidrar ändå med en känsla av mystik. Det finns få väderfenomen som jag uppskattar så mycket som dimma. Nu var fågellivet runt kyrkan i Vikingstad högljutt denna morgon, så trots att sikten var försämrad så var fåglarnas närvaro ändå tydlig. Mest påtagligt var ormvråkens gnälliga läte. De var flera till antalet, och jag såg en individ sitta på en stolpe utmed vägen som de så ofta gör. Om du någon gång ser en stor rovfågel sitta på en stolpe utmed en väg, så är sannolikheten hög för att det är en ormvråk. Men dimman låg tät och omöjliggjorde all fotograferingspotential denna morgon i Vikingstad. Men efter någon timma lättade dimman. Solen steg på en blå himmel, och efter en stund uppenbarade sig en annan (jag tror det var en annan individ än den första) ormvråk sittandes på en stolpe utmed vägen. Men när jag närmade mig så flög den, både på gott och ont. Jag hade gärna fotograferat den sittandes på sin stolpe eftersom beteendet är så karakteristiskt för just ormvråken, och det ger den pondus! Men samtidigt så befann den sig i skuggan, vilket inte är önskvärt rent fotografiskt. I stället för att sitta kvar, så flög den alltså i väg, men inte längre än att jag kunde se var den landade: på toppen av ett träd, i perfekt läge där den nåddes av solens strålar.

Jag närmade mig långsamt, och så tyst som skorna tillät. Ormvråken, naturligtvis medveten om min närvaro, vred på huvudet, först åt vänster och sedan åt höger, och såg smått orolig ut över min närvaro. Tjugo sekunder senare flög den i väg, bortåt, men innan dess lyckades jag föreviga tillfället.

Nikon D3300, Tamron 18-400 @ 400 mm, F6,3, 1/1000s, ISO 400.

 

Den bruna kärrhöken i Sturefors, den 9 september

Det finns gott om bruna kärrhökar i Sturefors! Tyvärr brukar de allt som oftast hålla sig på avstånd och göra fotograferandet till en utmaning. Men denna söndagsmorgon, när svenska folket gick till sina vallokaler, så bestämde en brun kärrhökshane sig för att göra det lätt för mig. Mitt besök hade bara varat en kvart när rovfågeln gjorde sin entré. Min position var belägen längst ut på den stora badbryggan i Vistkärret, och kärrhöken kom snett bakifrån, och flög rakt mot mig! När den upptäckte min närvaro höll den lite avstånd, men ändå inte mer än femton meter. Den bästa bilden togs när fågeln var bredvid mig.

När en rovfågel har sina vingar i en nedåtsluttande position, så framstår den som kraftfull. Vi ser rörelsen i bilden. Jag föredrar alltid bilder med vingarna i denna position, framför bilder med vingarna i rakt sidoläge eller uppåtlutande position. Vid just det här fototillfället flög fågeln dessutom i min ögonhöjd, vilket naturligtvis får bättre bildlig effekt än när ett fotografi måste tas uppåt i luften, så att endast undersidan av vingarna syns.

Nikon D3300, Tamron 18-400 @ 400 mm, F6,3, 1/1600s, ISO 560.