Fotosamhällets välmående

I krönikan ”The Real Rewards” i augustinumret av tidsskriften Black+White Photography, resonerar Elizabeth Roberts om kommunikationens förvandling i dagens moderna fotolandskap. Fotografering i dag verkar nämligen vara omdömesdrivet. Med kameran jagar vi nya motiv att visa för omvärlden, som vid beskådning kan hylla oss för vår skicklighet. Konsekvensen av detta driv kan då bli att vi riskerar att hamna i tillståndet då visandet av verket blir viktigare än skapandet. Omdömet av verket blir viktigare än betydelsen. Och ytan blir viktigare än djupet.

Är det då inte dags att ändra kurs?

Det är naturligtvis lätt att bli nostalgisk och minnas det goda från förr, som inte verkar gå att hitta i dag. Vi kan rikta ilska över sociala medier som, förmodligen, banat väg för överflödet av ytlighet i samhället. Men även om vi inte kan vrida klockan tillbaka några decennier, så kan vi, som Roberts avslutningsvis poängterar, återinföra det vi saknar. Ingen kan förändra allt över natt, men vi kan alla dra vårt lilla strå till stacken.

Bland annat, säger Roberts, kan vi begränsa mängden fotografier vi visar för omvärlden. På så vis flyttar vi tillbaka syftet med vårt fotointresse till det kreativa skapandet. Men den mest betydande förändringen, för fotosamhällets välmående, ligger nog ändå i händerna på betraktaren. Om vi som betraktare vägrar ge omdömen, om vi slutar värdera bilder vi ser, så borde inte jakten på omdömen kunna överleva. Alla monster dör om de inte får föda.

När någon således visar dig en bild, börja med att faktiskt studera bilden. Fråga dig själv vad det är bilden förmedlar. Den utgångspunkten styr samtalet bort från alla ytliga omdömen och närmre det givande samtalet. Om du, med smärta i hjärtat, inte finner något intressant med bilden, så kan det vara lämpligt att ställa frågor, i stället för att avfyra omdömen som kanske inte gynnar någon.