Livet vid telefonkiosken

I gryningen hade folket ännu inte begett sig till Gamla Linköping. Ingen trampade på kullerstensgatorna, och butikerna som faktiskt höll öppet denna lördag i slutet av december, hade ännu inte slagit upp portarna. Kvarteren var således tomma på liv, bortsett då från min egen närvaro.

Att strosa omkring i en miljö som Gamla Linköping under sådana förhållanden gör att intrycken påverkas. I stället för att låta blicken följa de som åker häst och vagn, och sedan ägna några minuter åt att beskåda den sjungande tvätterskan eller herrn som står på torget och läser dagstidningen, så får platsen ett annat slags liv, nämligen ett inre.

Det är inte längre skådespelet som ockuperar hjärnverksamheten. Det är snarare fantasierna om en svunnen tid som får fritt spelrum, och det är lätt att låta tankarna ta ut svängarna. Jag funderar på vem som tillverkat det där dekorativa, vem som suttit på den där bänken, och vilka dramatiska öden som utspelat sig i det där huset. Vid Folkets park står en telefonkiosk och väntar på besökare, och vem kan stoppa fantasiernas framfart vid en sådan åsyn?

När vi själva tänker tillbaka på våra egna telefonsamtal genom åren, så har de allra flesta försvunnit långt bort från minnets arkiv. Men några kommer vi nog ihåg, eller i alla fall delar av dem. Det mest rimliga är nog att vi minns de samtal som har gett upphov till starka känslor, men för egen del verkar inte det riktigt stämma. Jag minns betydelselösa telefonsamtal, och jag är säker på att jag har glömt samtal av det mer kryddade slaget.

I bland kan vi få oönskade samtal, tänker jag när jag står där i Gamla Linköping. Jag undrar hur många sådana som ringts från telefonkiosken vid Folkets park. Och jag ser framför mig en lång kö till telefonen, och den som nu ringer får bara en upptaget-ton till svar. Människorna i kön blir allt mer otåliga och kanske börjar regnet att falla.

Men det mest dramatiska är nog ändå att själv vara den som väntar på ett telefonsamtal. Dramaturgin liknar den som utspelade sig i TV-sofforna på 80-talet, när klockan tickade ute i längdskidspåret och allt vi såg var en statisk bild i väntan på att en svensk skulle uppenbara sig i rutan.

Telefonkioskerna har i dag försvunnit från våra gator och torg. Och kanske är det just därför som det är lätt för fantasin att få fotfäste när en sådan ändå fastnar i blickfånget, alldeles ostört, utan konkurrerande spektakel som vanligtvis är de som attraherar turisterna.

Någon stund senare tändes lamporna inne i en butik. Genom fönstren till konditoriet syntes hur kaffe och bakverk förbereddes. På kullerstensgatorna promenerade någon med sin hund.

Det hade blivit dags att lämna kvarteren för denna gång.

Publicerat i Det ensamma, Det minnesvärda, Det personliga, Det tysta | Lämna en kommentar