Fotografera i svartvitt

Rune Jonssons ”Fotografera i svartvitt” från 1964 beskrivs ofta som en klassiker i sin genre. Det är inte utan anledning, för boken är skriven på ett sätt som få andra fotoböcker skrivits, om någon alls.

Till skillnad från många andra fotoböcker som gärna är stora i mått och omfång, så är ”Fotografera i svartvitt” både liten och behändig. Den är inte så otymplig som stora fotoböcker lätt blir, utan kan med fördel placeras i ena handens handflata. Men omedelbart i inledningens första mening, så möts läsaren av en modernitetsvarning. Jonsson påpekar nämligen att intresset för svartvit fotografering nästan tynat bort till fördel för färgfilmens framfart, så han ser framför sig endast en liten läsekrets.

Idag, 55 år senare, kan vi konstatera att den svartvita fotograferingen inte har försvunnit och att filmfotografering faktiskt växer, att fler lämnar digitalfotograferingen för att prova på det analoga skapandet, eller som jag själv, helt återgå till det. En inte obetydlig del av dagens alla filmfotografer fotograferar dessutom i svartvitt, mig själv inkluderad.

Jonssons bok är genomgående en omfattande redogörelse för fotograferingens tillvägagångssätt, både sett till teknik som till hantverk. Men det som gör boken så speciell är författarens öppna ärlighet och i många fall komiska inslag. Inte sällan får han läsaren att le brett på grund av en finurlig formulering, vilket knappast hör till vanligheten bland facklitteratur. På så sätt vore det inte helt fel att kategorisera ”Fotografera i svartvitt” som en självbiografi.

Den som har något fotointresse alls kommer att finna den här boken givande. Den som fotograferar analogt kommer rekommendera den för andra, och den som både fotograferar analogt och svartvitt kommer att läsa om den.

Jag läste ut boken den 19 juni, så det börjar nog snart bli dags för en omläsning! Och för dig som ännu inte har läst den, eller ens har tillgång till den, känn ingen sorg. Den finns att köpa på begagnatmarknaden.

Personligt del 1: Fönster mot gårdagen

För några dagar sedan hittade jag en trave fotoböcker i en second-handaffär. Traven, bestående av inte mindre än sex inbundna böcker med titlar som ”Fotografiska filter”, ”Mörkrumsteknik”, och ”Konsten att förstora” blev min för exakt 53 kronor. Väl hemma tittade jag närmare på böckerna, och i en av dem låg så kallade accidenstryck, små papperslappar, häften eller annat tillfälligt tryckt material, som inte getts ut i vare sig bokform eller större upplaga, små personliga lappar som vi i bland kan hitta undangömda i gamla böcker. Accidenstrycken i den här boken var tre till antalet, och det första var ett rött häfte med titeln ”Studiecirkeln i ABF”, tryckt 1982. Häftet talar om för läsaren vad en studiecirkel är för något, vad ABF är, och slutligen vad ABF vill. Utöver detta häfte fanns en grön pappersremsa, med ABFs logotyp, och med informationen: ”Jag har anmält mig till studiecirkeln i foto våren 84.” Det tredje accidenstrycket i boken var det mest intressanta, nämligen en förteckning över innehållet i en grundkurs i foto, utskriven 1979.

På dokumentet, som jag har beskurit, stod även namn, adress och telefonnummer till författaren tillika kursledaren. Med enkelhet har jag kunnat fastställa att han har gått ur tiden, och rimligtvis ingick böckerna i en av hans kursdeltagares dödsbon. Och någonting med den informationen medför en ökad respekt för materialet som nu har fallit i mina händer. Jag kan inte låta bli att tänka på denna man, som lagt ner en ansenlig tid på att lära sig så mycket om fotografering, förbereda minst en kurs på ett så omfattande vis som innehållsförteckningen förtäljer, en innehållsförteckning utskriven för exakt 40 år sedan, som sannolikt har tillhört en kursdeltagare, som sedermera eventuellt också har gått bort, vilket alltså medförde att materialet hamnade i mina händer. Kretsloppet får mig att vilja vårda dessa tryckalster med omsorg.

Vid ett besök till Vadstena lördagen den 31 augusti 2019, fick dessa tre accidenstryck följa med i en gammal kameraväska, som även innehöll en Minoltakamera från 1960-talet. Både väskan och kameran, och en hel del andra fotorelaterade saker, råkade faktiskt en gång i tiden tillhöra en man med samma förnamn som kursledaren ovan. Något annat de har gemensamt, förutom förnamnet, är att båda har gått bort och lämnat sina värdesaker till mig att bevara.

Jag ryckte till när jag såg fönstret till ett antikvariat i Vadstena. Jag råkade passera antikvariatet just som affären öppnade och ägaren hängde upp små flaggor på husgaveln. Men något annat fångade mitt intresse, något mycket speciellt. I ett fönster stod en rad med böcker om eller av Franz Kafka, min överlägsna favoritförfattare, vars texter är så djupa och berikande att all annan litteratur bleknar i jämförelse. Jag tog genast fram min analoga Minolta, laddad med HP5, och tittade på räkneverket som förkunnade att endast två exponeringar återstod på rullen. Jag tog således två bilder på böckerna i fönstret, en bild från vardera håll. Sedan gick jag med raska steg in i affären.

”Du har många Kafkaböcker i fönstret”, sa jag till ägaren. 

”Tog du kort på fönstret?” undrade hon.

”Självklart”, sa jag och tog upp kameran ur väskan och förklarade att jag inte kunde visa resultatet, och att det var svartvit film som jag använde. 

”Jag har varit så osäker på om fönstret blev bra”, fortsatte hon. ”Flera kunder har reagerat.”

”Var har du fått böckerna ifrån?” frågade jag.

”Det är ett inköp från någon som samlade på Kafka men som nu har gått bort.”

Läsare av den här texten förstår nu att jag var tvungen att slå till. Och när jag gick därifrån med mina böcker ropade kvinnan till mig:

”Så roligt att du tyckte om mitt fönster!”

Självporträttets betydelse

I avsnittet Posera mera! – Hur blev vi så skamlösa framför kameran? som sändes i programmet Stil i Sveriges Radio P1, fredagen den 23 augusti 2019, får vi höra hur tankarna går hos modefotografen Andreas Sjödin. På frågan om vår tid är en intressant tid att vara fotograf, så svarar han att ”tiden att vara fotograf är havererad.” Sjödin syftar här till förändringen som har skett de senaste tio åren, kanske mest i hans egen bransch, där makten har flyttats från stylister och fotografer, till influencers, populära bloggare och instagrammare. I dag, menar Sjödin, kan alla säga sig vara en fotograf. Det gäller bara att ta en perfekt bild och ”plocka poäng i en statusvärld” där många av företagens potentiella köpare finns. Och i dag är det tämligen enkelt att producera en perfekt bild.

Det är här Sjödins äkthet träder fram. Det perfekta, säger han, är ointressant, en anspelning på talesättet att ”perfect is the enemy of good.” I stället för att jaga det perfekta, så riktar Sjödin in sig på det som instagrammare har svårt att klara, nämligen att återge en berättelse.

En befriande, och kanske också tröstande tanke att bära med sig i dagens tidevarv, är att just tiden kommer att visa sig vara en enorm sil. Antalet bilder som i dag fångar betraktarens intresse och som återger en berättelse av något slag, är försvinnande liten. Mängden selfies (som programmet i P1 egentligen handlade om) som saknar betydande innehåll, är till synes oändlig. För visst kan vi fråga oss hur många av dagens alla selfies som kommer att överleva tidens filtreringsfunktion.

Det är dock inget fel på fenomenet att ta ett självporträtt. När vi tänker efter, så framträder i minnet många betydande självporträtt som har tagit sig genom tidens sil och lever vidare år efter år. Ta exempelvis Christopher Johnson McCandless självporträtt från 1992, sittandes vid en grön buss ute i Alaskas vildmarker. Han hade tidigare samma år flytt från sina problem i samhället och begett sig ut till Alaska för att leva på vad naturen hade att ge. Efter några månader dog han av svält, men i hans kamera fanns en filmrulle som efter framkallning visade sig innehålla flera självporträtt från hans tid i Alaska, bland annat det berömda från bussen. 

Kanske bör vi därför göra skillnad på självporträtt och selfies. En bild på sig själv, som passerar genom tidens sil och visar sig vara av betydelse för generation efter generation, är ett självporträtt. En selfie, däremot, är en bild på sig själv med ett bäst-före datum, som kanske inte sträcker sig särskilt många minuter in i framtiden.

Tiden kommer att visa sig vara en hård men rättvis domare. Många kommer att upptäcka att deras selfies filtreras bort. Men de betydande självporträtten kommer att leva vidare och återge berättelser, lyfta fram äkthet och förmedla budskap från modell till betraktare. 

Fotosamhällets välmående

I krönikan ”The Real Rewards” i augustinumret av tidsskriften Black+White Photography, resonerar Elizabeth Roberts om kommunikationens förvandling i dagens moderna fotolandskap. Fotografering i dag verkar nämligen vara omdömesdrivet. Med kameran jagar vi nya motiv att visa för omvärlden, som vid beskådning kan hylla oss för vår skicklighet. Konsekvensen av detta driv kan då bli att vi riskerar att hamna i tillståndet då visandet av verket blir viktigare än skapandet. Omdömet av verket blir viktigare än betydelsen. Och ytan blir viktigare än djupet.

Är det då inte dags att ändra kurs?

Det är naturligtvis lätt att bli nostalgisk och minnas det goda från förr, som inte verkar gå att hitta i dag. Vi kan rikta ilska över sociala medier som, förmodligen, banat väg för överflödet av ytlighet i samhället. Men även om vi inte kan vrida klockan tillbaka några decennier, så kan vi, som Roberts avslutningsvis poängterar, återinföra det vi saknar. Ingen kan förändra allt över natt, men vi kan alla dra vårt lilla strå till stacken.

Bland annat, säger Roberts, kan vi begränsa mängden fotografier vi visar för omvärlden. På så vis flyttar vi tillbaka syftet med vårt fotointresse till det kreativa skapandet. Men den mest betydande förändringen, för fotosamhällets välmående, ligger nog ändå i händerna på betraktaren. Om vi som betraktare vägrar ge omdömen, om vi slutar värdera bilder vi ser, så borde inte jakten på omdömen kunna överleva. Alla monster dör om de inte får föda.

När någon således visar dig en bild, börja med att faktiskt studera bilden. Fråga dig själv vad det är bilden förmedlar. Den utgångspunkten styr samtalet bort från alla ytliga omdömen och närmre det givande samtalet. Om du, med smärta i hjärtat, inte finner något intressant med bilden, så kan det vara lämpligt att ställa frågor, i stället för att avfyra omdömen som kanske inte gynnar någon.