Att sänka farten med hjälp av fotografering

Året 2018 går mot sitt slut, men hastigheten i samhället gasar på som vanligt. Allt ska gå med stormvindars fart, så snabbt att vi knappt hinner med att fundera på tillvaron. Nya nyheter slängs ut i media i en takt att vi inte ens minns vilka nyheter som publicerades i förrgår. Alla våra prestationer mäts kvantitativt efter hur mycket vi gör eller hur många likes vi får.

Fotograferingen har förändrats i takt med samhället i övrigt. I dag är fotografering synonymt med digitalfotografering, och kvaliteten på dagens digitalkameror mäts i antalet megapixlar, brusnivåer och seriebildtagningens maxhastighet. Kort sagt så är en kamera som klarar av att ta tio bilder i sekunden bättre än en som bara klarar av fem bilder på samma tid.

Men ett sätt att vara i samhället utan att utsättas så mycket av all stress och press är att maximera vår tid på platser där hastigheten inte är så hög. För vem känner inte lugn och ro i en kyrka eller på en kyrkogård, på ett bibliotek eller ett museum, eller ute i naturen?

På samma sätt kan vi fundera på hur vi väljer att fotografera. Även om digitalfotografering i dag är normen, så finns inget som säger att vi måste fotografera digitalt. På begagnatmarknaden finns billiga analoga kameror att köpa, och filmrullar säljs alltjämt i fotobutikerna, som också kan framkalla din film. Med en analog kamera i handen så sänks fotostressen och fotopressen, för det handlar inte längre om att ta tusen bilder och välja den som råkade, av slumpens skördar, bli bäst när vi studerar bilderna i datorn. Nej, om du har en ny rulle i kameran, så har du sannolikt 24 eller 36 bilder till ditt förfogande, och det gäller att ta vara på varje enskild exponering. Varje bild du tar, tar längre tid att ta. Och när du väl har tagit en bild, så vet du inte hur den blev, vilket är stor del av charmen med fotografering. Att låta saker och ting ta tid mår, i alla fall jag, mycket bra av. Och fotograferar du analogt, så får du ingen bild att ladda upp för att få likes på, så all fotopress som ofta går hand-i-hand med digitalfotografering är som försvunnen med en rulle i kameran.

För att slå två flugor i en smäll, så begav jag mig i dag ut till Landeryds kyrka med min analoga Canon Eos 5! Endast mitt 28-millimeters objektiv fick följa med, och tjänstgjorde fullgott (hoppas jag – bilderna har ju inte framkallats än!).

Inne i kyrkan valde jag ut orgeln som bästa fotograferingsobjekt och fokuserade på spakarna. Vid sidan av orgeln fanns en liten lampa som jag tände för att få bättre belysning. Eos 5 är en stor baddare till kamera, men känns onormalt stadig i handen, vilket ger goda möjligheter att ta bilder med lång slutartid, även handhållet. Kameran är verkligen gedigen på alla sätt och vis, så om du hittar ett fint exemplar i din second-handbutik så är det bara att slå till, för du får den billigare än du tror.

En stund senare fortsatte jag till fots, över järnvägen, i riktning mot golfbanan och hembygdsföreningen. Den gamla träbron passerades, vilket ledde till någon exponering, och så stannade jag vid kanalkanten där trägrenarnas speglingar i vattnet alltid är fotovänliga. Även där tog jag några bilder.

Dagens väder var sådär gråtrist som det kan vara så här års. Golfbanan låg, naturligtvis, alldeles öde, så det var fritt fram för upptäcktsfärd utan att störa alla golfproffs.

Min Canon Eos 5 är inget annat än en arbetshäst som alltid går att lita på, och vars storlek kanske tydliggörs med den här bilden. Jag ser fram emot att någon dag prova ett teleobjektiv på kameran, som i dag alltså fick arbeta med ett vidvinkelobjektiv.

Och här ser vi kameran från baksidan. I dag använde jag mig av Kodak T-Max 100 som val av filmrulle – naturligtvis en svartvit sådan. Och minnet säger att det blev ungefär tio exponeringar i dag.

Hur bilderna blev får tiden utvisa.

Jag har inte bråttom.

Publicerat i Canon EF 28, Canon Eos 5, Kodak T-Max 100 | Lämna en kommentar

Åtta år med film i kameran

När jag i går, fredagen den 30 november, gick till fotoaffären och hämtade ut mina framkallade bilder, så funderade jag inte så mycket på hur bilderna blev, rent fotografiskt. I stället funderade jag på om det skulle bli några bilder alls, och om så, vilka motiv som fanns på de första exponeringarna.

Filmrullen hade nämligen suttit i kameran i flera år.

Så fort jag steg ut från affären slet jag upp kuvertet med de innehållande 33 bilderna. Till min glädje så var rullens första exponering en bild på ett viktigt avtal som jag hade undertecknat, och som jag då ville föreviga med ett fotografi. Avtalet var, naturligtvis, daterat, och sannolikheten är nog stor att jag satte i rullen i kameran just den dagen: den 30 oktober 2010.

Bilden hade blekts av tidens tand. Jag var knappast förvånad, men det skulle visa sig att de första bilderna hade blekts på ett annat sätt än resten. Rullen satt nämligen i min Canon Eos 300, som har den egenheten att den drar ut hela rullen så fort den sätts i kameran, så att filmen längst in ger de första bilderna. För varje bild som tas, så drar kameran in filmen i hylsan. Kameran arbetar, med andra ord, baklänges jämfört med andra kameror. Så den blekta bilden på avtalet hade suttit i hylsan i åtta år, medan den stora delen av filmen varit framdragen ur hylsan.

Lördagen den 24 november for jag ut till Bjärka-Säby redan innan solen hade stigit för dagen. Kameran, med den gamla rullen, följde med mig ut, och målsättningen var att ta slut på rullen som suttit så länge i kameran. Och skogen i trakten visade verkligen upp sitt bästa ansikte denna morgon, med ett tunt lager snö på träd och mark.

Rullen i fråga var en Fujifilm Superia 200, och den satt alltså i kameran i åtta år. Då de första bilderna exponerades redan för åtta år sedan och befann sig i hylsan under alla år, så blektes de jämnt över hela ytan. Resterande bilder fick en gul rand upptill och nedtill, vilket faktiskt gav bilderna en viss symmetrisk effekt. Bilden ovan får statuera som exempel.

Förmodligen verkar flera faktorer samtidigt. Och det handlar nog inte enbart om vilken filmrulle som satt i vilken kamera under hur många år, utan det kan nog lika gärna handla om hur kameran förvarades under alla år. Temperatur är nog en annan viktig faktor.

Men att filmrullar är färskvara kommer ju inte som någon stor överraskning.

Min rulle hade ett bäst-före datum satt till juni 2011.

Publicerat i Canon EF 28-90, Canon Eos 300, Fujifilm | Lämna en kommentar

Ljusjakt vid Ekängssjön

Redan på lördagsmorgonen föll snön över Linköping. Fallet var inte alls kraftigt, snarare ganska klent, så att endast ett tunt snölager lade sig på marken och på träden. Men eftersom minusgraderna bet sig fast över hela helgen, så låg den tunna, fina snön kvar på söndagseftermiddagen när jag tog kameran och begav mig i väg.

I kameraväskan fanns min Canon Eos 300. Det är en fantastisk kamera på många sätt, men kanske framför allt på grund av känslan att arbeta med den, för dess användarvänlighet. Den är lätt men samtidigt stadig i handen. Den gör sig bra på ett stativ och har alla funktioner som i alla fall jag behöver. Och kanske ännu bättre: den har inte så många funktioner utöver de jag behöver! Kort och gott så är den smidig, gör det du vill att den ska göra utan krångel, och känns gedigen samtidigt. Att den har ett plastigt yttre är bara ett skal som döljer dess inre rikedom. Den tillverkades mellan 1999-2002 och blev en succé, och den finns att köpa begagnad för mynten i din byrålåda, ett fantastiskt kap i min mening.

Väskan innehöll även ett objektiv, så klart, nämligen ett Canon EF 28-90. Det är ett lätt zoomobjektiv som lämpar sig till det mesta som inte finns på långt avstånd.

Jag anlände till Ekängssjön runt 1345 och hade då ungefär 90 minuters solljus kvar. Och solen, ja den sken från en blå himmel, men hängde lågt och naggade trädtopparna. Solstrålarna spred sig över sjön, försökte nå björkstubbarna, innan de slutligen nådde de höga träden.

På andra sidan sidan av sjön utspelade sig också ett ljusspektakel:

Som vanligt fotograferade jag med bländarprioritet, och jag tog bilder med både F5,6 och F8.

När vädret gör som jag vill, så ligger en låg dimma över landskapen. Men när det önskemålet inte införlivas, så är skuggor (eller rättare sagt: samspelet mellan sol och skugga) favoritfenomenet. Och när ett tunt lager av snö täcker delar av naturen finns möjligheter till att ta riktigt fina och intressanta bilder.

Lite längre bort var skuggan dominerande i landskapet, men solstrålarna nådde fram just vid ett fågeltorn, och lyste upp trädväggen bakom.

Avståndet visade sig dock vara lite för långt. Fågeltornet blev helt enkelt för litet vid 90mm brännvidd, så det var bara att flytta sig närmre men samtidigt se upp så att inte den egna skuggan skulle synas i bild.

Den här positionen visade sig vara mycket mer lämplig. Och just vid gränsen, där solen tog vid, fanns ett motiv på lite lägre höjd. Ett skimmer från solstrålarna nådde nämligen den låga vassen.

Efter bilden ovan hade exponerats på filmen i kameran, så packade jag ner stativet. Fortfarande fanns några centimeter kvar på rullen, och de utnyttjade jag med handhållen kamera, i omgivningen, där rätt ljus föll över landskapet.

Publicerat i Canon EF 28-90, Canon Eos 300, Natur | Lämna en kommentar