En söndag med duvhöken

Den som besöker Ekängsdalen har stor chans att höra duvhöken. Dess läte går inte att ta fel på (gör gärna en sökning på nätet med orden duvhök och läte så får ni bra träffar). Sedan är det bara att spänna upp öronen och lyssna.

I gryningen gjorde jag just det. Jag gick genom Vidingsjöskogen med riktning mot Ekängsdalen. Och jag lyssnade, och lyssnade. Rätt som det var satte duvhöken igång med sitt sirénläte, dock en bit in i skogen, vilket medförde att jag inte satte efter den, utan fortsatte att gå i hopp om att stöta på den lite senare. Inne i skogen är ljuset så pass dovt att det är svårt att fotografera, även om just bilder inne i skogspartier kan vara de mest beundransvärda att beskåda.

Vid Ekängssjön hade svanarna och gässen samlats. Den totala mängden fåglar var faktiskt över förväntan, även om den i år har varit mycket lägre än tidigare. Någon duvhök varken syntes eller hördes, och inte någon annan rovfågel heller. En liten dimbank isolerade sig i ett hörn, just som solens strålar gjorde sin entré för dagen. Morgonpromenaden fortsatte. En och annan var ute med hunden, men fridfullheten i naturen var påtaglig. Det är något alldeles speciellt med att vara ensam ute i naturen, eller rättare sagt, att vara ensam med naturen, tillsammans med djuren. Vid Ekö rörde sig något där fältet övergår till skog. Kameralinsen konstaterade att ett par rådjur också tog sin morgonpromenad. Längre än så gick jag inte, utan bestämde mig för att vända tillbaka mot sjön.

Väl där gjorde jag min första rovfågelsobservation för dagen. Fågeln flög lite över trädtopparna, och storleken i kombination med vingslagen berättade för mig att det var något extra intressant. Kameran fick ta några bilder, och när tiden tillät så tog jag fram en bild på kameraskärmen, zoomade in fågeln digitalt, och kunde konstatera att det sannolikt rörde sig om en duvhök.

Nu höjde jag tempot under fötterna och rörde mig snabbt tillbaka till fågeltornet vid sjön. Vid flertalet tillfällen dök den upp, duvhöken, och jag fotograferade, men ingen bild verkade bli något att ha. Att det rörde sig om en duvhök hyste jag inte längre några tvivel om, då den avfyrade sitt sirénläte med jämna mellanrum. Sen kom möjligheten. Duvhöken bestämde sig nämligen för att sätta sig i ett träd, tvärs över sjön, mitt emot min position. Efter lite grenbyten, så bestämde den sig för att sitta så att jag så tydligt som möjligt skulle kunna se den. Och där satt den, vänd mot mig, i säkert femton, tjugo minuter. Naturligtvis lät jag kameran arbeta.

Nikon D3300, Tamron 18-400 @ 400 mm, F6,3, 1/1600s, ISO 900.

Avståndet visade sig vara lite för långt för att med min utrustning åstadkomma ett riktigt bra porträtt av fågeln, men bilden är ändå så pass tydlig att vi kan se att det rör sig om en juvenil. De unga duvhökarna har längsgående streck på bröstet. I vuxen ålder blir de tvärgående, vilket gör att adulta duvhökar lätt kan förväxlas med sparvhökar. Men i det här fallet rådde ingen tvekan.

Lite då och då höjde den rösten, och vid några tillfällen tyckte jag mig också höra duvhökslätet längre bort, vilket i så fall skulle indikera att det fanns minst två duvhökar i närheten. Men efter sin lilla paus i trädet flög till sist duvhöken sin väg, in i skogen bakom. Jag försökte få till bra flyktbilder, men misslyckades.

Duvhöken försvann alltså, men inte lätet. Och innan jag visste ordet av så noterade jag två rovfåglar nära mig, vilket genast fick mig att tro att det rörde sig om två duvhökar. Men jag upptäckte fåglarna för sent, och de försvann bakom mig, bakom en dunge med träd. Några sekunder senare kom de tillbaka. De gjorde en sväng ovanför sjön, framför och nära mig, och det här tillfället hade jag inga planer på att försumma. Jag höjde kameran, valde ut en av fåglarna, och lät kamerans slutare gå varm. Resultatet blev elva bilder av samma fågel, och två av dessa bilder kommer här nedan.

Nikon D3300, Tamron 18-400 @ 400 mm, F6,3, 1/1600s, ISO 220.

Nikon D3300, Tamron 18-400 @ 400 mm, F6,3, 1/1600s, ISO 220.

Exalterad över händelsen konstaterade jag att morgonen inte kunde ha inlett bättre, slängde kameraremmen över axeln och begav mig av hemåt. Med blandad förtjusning granskade jag bilderna i datorn. Skärpan var god, och bruset nästan obefintligt. Men allt var inte idealiskt. Solen lyste upp fågeln från andra sidan, så den fotograferade sidan blev mörk. Efter en stunds granskning kände jag mig ändå tillfreds med bilderna, för trots att fågeln blev mörk, så blev den ändå dramatisk. Fågeln tittar rakt in i solen, och fingrarna på vingarna lyser.

Men vad är det då för rovfågel som har hamnat på bild? Ornitologer svarar nog snabbt och säkert, men för mig som obotlig amatör är det inte så enkelt. Min första tanke är naturligtvis duvhök. Jag hade redan sett en ungfågel, och hade samtidigt hört minst en till, så sannolikheten talar för just det. Alternativet är självfallet sparvhök, som är snarlik och dessutom betydligt vanligare.

Fågelböcker och hemsidor ger mig viss guidning. Att detta inte är samma individ som satt i trädet kan vi lätt se, då ränderna på bröstet går på tvären. Om det är en duvhök så är det således inte en juvenil. Jag läser vidare, om storlek, vikt, ben, klor, stjärt och iris. Allt ska ge indikationer på om det är en duvhök eller sparvhök, hane eller hona, adult eller juvenil. En duvhök har en nedåtputande mage, större vingar och mer utskjutande huvud. Men inget av detta sitter på näthinnan naturligt för mig. Jag ser inte klart jämförande bilder. Beskrivningarna får således fortsätta. Om det är en duvhök men inte en ungfågel, så måste det alltså vara en vuxen. Den vuxna honan ska enligt uppgifter ha grövre streck på bröstet; hanen ska ha många smala, på en ljus botten. Det talar alltså för att detta är en vuxen hane.

Men om det i stället är en sparvhök, så måste det vara en vuxen hona. En vuxen sparvhökshona har dessutom klargul iris, till skillnad mot vuxna duvhökars iris som ska vara rödorange till färgen. Fågeln som jag har fotograferat har, enligt mitt färgseende, gul iris.

Så, var landar vi? Är det en vuxen sparvhökshona eller en vuxen duvhökshane? Argumenten för duvhökshane är fler, så tills jag blir övertygad om något annat så stannar vi där.

Dagens stora behållning var dock tiden tillsammans med den unga duvhöken, att befinna sig på var sin sida om sjön, en längre tid, vara medvetna om varandras närvaro och acceptera den, ja det var en inledning på en söndag jag sent ska glömma.

 

 

Ormvråken i dimman

Dagens resa till ett fotografisk ögonblick inleddes 06:20, ungefär en timma innan soluppgången. Prognosen för morgontimmarna var dimma, och eftersom jag älskar dimma, så ville jag inte låta detta tillfälle gå obemärkt förbi. Och direkt på morgonen var dimman fortfarande så låg att stjärnorna syntes i himlen.

Önsketänkandet var att fotografera en älg som rörde sig genom dimman, men någon älg såg jag inte till, kan jag redan nu avslöja. Men färdplanen var någorlunda bestämd, nämligen att åka mot Björsäter, och så skedde också, klockan 06:20. Vägen dit var spektakulär. Dimman var låg och tät, och när kilometerlånga fält öppnade sig, med skogsdungar sporadiskt utplacerade, och med dimman så låg att det ändå gick att se långt, så var det ett svårslaget skådespel av naturen. Men dimman var inte den enda täta förekomsten denna morgon. Tätheten delades med biltrafiken, så det gick inte att bara stanna och fotografera. Färden fortsatte, således.

I höjd med sjön Hövern tog jag av, in på en grusväg. Ett par rådjur var så nära som 50 meter bort, i dimman, men fotograferingsmöjligheterna var obefintliga. Om jag skulle stanna och gå ut ur bilen, skulle rådjuren springa fort därifrån, så jag fortsatte, och rådjuren sprang ändå.

Fotograferingsmöjligheterna var dock betydligt bättre nere vid sjön. Med 35mm-objektivet på stativ åstadkom jag några exponeringar, men i takt med att temperaturen steg några grader, så lyfte dimman som nu hindrade all syn, även uppåt. Det var dimma överallt, kort och gott.

Vid ett tillfälle flög en havsörn förbi, och vid ett annat tyckte jag mig höra en uggla.

När klockan stod på 08:30 och dimman var total, så bestämde jag mig för att åka någon annanstans. Grusvägen tog mig tillbaka till väg 741, men jag bestämde mig för att inte fortsätta färden mot Björsäter, utan åkte hemåt igen. Men efter bara några kilometer passerade jag Stora och Lilla Holmetorp, ett par gårdar på höger sida av vägen. Efter ett litet skogsparti vid gårdarna öppnade sig en liten åkerplätt, och några meter in på den åkern satt en ormvråk och väntade på bättre tider.

”Det här kan bli något,” tänkte jag. Trafiken hade lättat efter den tidiga morgonruschen, och snart hittade jag en möjlighet att vända och köra tillbaka. Ormvråken passerades igen, och den satt kvar. Jag hittade en plats att parkera bilen, tog kameran, och började gå mot rovfågeln, en promenad på uppskattningsvis 100 meter. Under den korta promenaden såg jag över kamerainställningarna. Jag hade mitt 18-400mm-objektiv på, vilket var högst nödvändigt. Slutaren satte jag på 1/1000s, vilket är något långsammare än vad jag vanligtvis vill ha för att fotografera fåglar, men med tanke på de svåra ljusförhållandena ansåg jag mig inte ha några alternativ. Jag slog också på autoISO-funktionen.

När jag visste att jag var nära en punkt då jag skulle kunna se ormvråken gick jag långsammare. Men så fort den framträdde i mitt synfält så flög den. Rovfåglar är ju så medvetna om sin omgivning att det helt enkelt inte går att smyga på dem. Och tyvärr för min del, så flög den åt ”fel” håll, nämligen inåt, bortåt, i riktning mot en skog. Men så plötsligt kom den på andra tankar, vände om, och flög rakt i mitt synfält. Jag höjde kameran och förde avtryckaren i botten.

Nikon D3300, Tamron 18-400 @ 400 mm, F6,3, 1/1000s, ISO 1100.

Klockan stod på 08:40 och dimman var fortfarande tät som en vägg. Sannolikheten för att bilden skulle bli riktigt skarp var givetvis liten, självklart med tanke på dimman men också med tanke på avståndet till fågeln. Men bilden ovan visade sig ha det där lilla extra som gör att skärpa och detaljer spelade mindre roll, nämligen en känsla av mystik. Kanske är det bara jag som är så svag för dimma, men trots att bilden tydligt kan beskäras, så framstår den ändå bäst som den är, helt oredigerad. Den grå filten över hela bilden, med undantag för vissa röda toner i höstträdet och bruna hos fågeln, bidrar till helhetskänslan. Att vingarna pekar nedåt är en nödvändighet. Hade de pekat uppåt, så hade bilden varit förstörd, i min mening.

Ormvråken är knappast sällsynt. Tvärt om så är det Sveriges vanligaste rovfågel. Men i min mening är den ändå mäktig. Alla möten med en ormvråk har något storartat över sig. Det är en minst sagt imponerande fågel. Det är bara att tacka och ta emot gåvan att den är så vanligt förekommande.

En månad med ormvråkar och kärrhökar

September har passerat förbi i all hast, men fotoutflykterna har på intet sätt varit få. Tvärtom så har det funnits många tillfällen för att åstadkomma bra fotoprestationer. Och när månaden nu summeras, så är det två utflykter som når högre än de andra. Upplevelserna har varit många, men från ett fotografiskt perspektiv så är det ändå bara två tillfällen då resultatet blev godkänt.

Ormvråken i Vikingstad, den 2 september

Dimman i gryningen gjorde sikten starkt begränsad, vilket inte alltid är att rekommendera för att fotografera fåglar, men dimma bidrar ändå med en känsla av mystik. Det finns få väderfenomen som jag uppskattar så mycket som dimma. Nu var fågellivet runt kyrkan i Vikingstad högljutt denna morgon, så trots att sikten var försämrad så var fåglarnas närvaro ändå tydlig. Mest påtagligt var ormvråkens gnälliga läte. De var flera till antalet, och jag såg en individ sitta på en stolpe utmed vägen som de så ofta gör. Om du någon gång ser en stor rovfågel sitta på en stolpe utmed en väg, så är sannolikheten hög för att det är en ormvråk. Men dimman låg tät och omöjliggjorde all fotograferingspotential denna morgon i Vikingstad. Men efter någon timma lättade dimman. Solen steg på en blå himmel, och efter en stund uppenbarade sig en annan (jag tror det var en annan individ än den första) ormvråk sittandes på en stolpe utmed vägen. Men när jag närmade mig så flög den, både på gott och ont. Jag hade gärna fotograferat den sittandes på sin stolpe eftersom beteendet är så karakteristiskt för just ormvråken, och det ger den pondus! Men samtidigt så befann den sig i skuggan, vilket inte är önskvärt rent fotografiskt. I stället för att sitta kvar, så flög den alltså i väg, men inte längre än att jag kunde se var den landade: på toppen av ett träd, i perfekt läge där den nåddes av solens strålar.

Jag närmade mig långsamt, och så tyst som skorna tillät. Ormvråken, naturligtvis medveten om min närvaro, vred på huvudet, först åt vänster och sedan åt höger, och såg smått orolig ut över min närvaro. Tjugo sekunder senare flög den i väg, bortåt, men innan dess lyckades jag föreviga tillfället.

Nikon D3300, Tamron 18-400 @ 400 mm, F6,3, 1/1000s, ISO 400.

 

Den bruna kärrhöken i Sturefors, den 9 september

Det finns gott om bruna kärrhökar i Sturefors! Tyvärr brukar de allt som oftast hålla sig på avstånd och göra fotograferandet till en utmaning. Men denna söndagsmorgon, när svenska folket gick till sina vallokaler, så bestämde en brun kärrhökshane sig för att göra det lätt för mig. Mitt besök hade bara varat en kvart när rovfågeln gjorde sin entré. Min position var belägen längst ut på den stora badbryggan i Vistkärret, och kärrhöken kom snett bakifrån, och flög rakt mot mig! När den upptäckte min närvaro höll den lite avstånd, men ändå inte mer än femton meter. Den bästa bilden togs när fågeln var bredvid mig.

När en rovfågel har sina vingar i en nedåtsluttande position, så framstår den som kraftfull. Vi ser rörelsen i bilden. Jag föredrar alltid bilder med vingarna i denna position, framför bilder med vingarna i rakt sidoläge eller uppåtlutande position. Vid just det här fototillfället flög fågeln dessutom i min ögonhöjd, vilket naturligtvis får bättre bildlig effekt än när ett fotografi måste tas uppåt i luften, så att endast undersidan av vingarna syns.

Nikon D3300, Tamron 18-400 @ 400 mm, F6,3, 1/1600s, ISO 560.