En månad med ormvråkar och kärrhökar

September har passerat förbi i all hast, men fotoutflykterna har på intet sätt varit få. Tvärtom så har det funnits många tillfällen för att åstadkomma bra fotoprestationer. Och när månaden nu summeras, så är det två utflykter som når högre än de andra. Upplevelserna har varit många, men från ett fotografiskt perspektiv så är det ändå bara två tillfällen då resultatet blev godkänt.

Ormvråken i Vikingstad, den 2 september

Dimman i gryningen gjorde sikten starkt begränsad, vilket inte alltid är att rekommendera för att fotografera fåglar, men dimma bidrar ändå med en känsla av mystik. Det finns få väderfenomen som jag uppskattar så mycket som dimma. Nu var fågellivet runt kyrkan i Vikingstad högljutt denna morgon, så trots att sikten var försämrad så var fåglarnas närvaro ändå tydlig. Mest påtagligt var ormvråkens gnälliga läte. De var flera till antalet, och jag såg en individ sitta på en stolpe utmed vägen som de så ofta gör. Om du någon gång ser en stor rovfågel sitta på en stolpe utmed en väg, så är sannolikheten hög för att det är en ormvråk. Men dimman låg tät och omöjliggjorde all fotograferingspotential denna morgon i Vikingstad. Men efter någon timma lättade dimman. Solen steg på en blå himmel, och efter en stund uppenbarade sig en annan (jag tror det var en annan individ än den första) ormvråk sittandes på en stolpe utmed vägen. Men när jag närmade mig så flög den, både på gott och ont. Jag hade gärna fotograferat den sittandes på sin stolpe eftersom beteendet är så karakteristiskt för just ormvråken, och det ger den pondus! Men samtidigt så befann den sig i skuggan, vilket inte är önskvärt rent fotografiskt. I stället för att sitta kvar, så flög den alltså i väg, men inte längre än att jag kunde se var den landade: på toppen av ett träd, i perfekt läge där den nåddes av solens strålar.

Jag närmade mig långsamt, och så tyst som skorna tillät. Ormvråken, naturligtvis medveten om min närvaro, vred på huvudet, först åt vänster och sedan åt höger, och såg smått orolig ut över min närvaro. Tjugo sekunder senare flög den i väg, bortåt, men innan dess lyckades jag föreviga tillfället.

Nikon D3300, Tamron 18-400 @ 400 mm, F6,3, 1/1000s, ISO 400.

 

Den bruna kärrhöken i Sturefors, den 9 september

Det finns gott om bruna kärrhökar i Sturefors! Tyvärr brukar de allt som oftast hålla sig på avstånd och göra fotograferandet till en utmaning. Men denna söndagsmorgon, när svenska folket gick till sina vallokaler, så bestämde en brun kärrhökshane sig för att göra det lätt för mig. Mitt besök hade bara varat en kvart när rovfågeln gjorde sin entré. Min position var belägen längst ut på den stora badbryggan i Vistkärret, och kärrhöken kom snett bakifrån, och flög rakt mot mig! När den upptäckte min närvaro höll den lite avstånd, men ändå inte mer än femton meter. Den bästa bilden togs när fågeln var bredvid mig.

När en rovfågel har sina vingar i en nedåtsluttande position, så framstår den som kraftfull. Vi ser rörelsen i bilden. Jag föredrar alltid bilder med vingarna i denna position, framför bilder med vingarna i rakt sidoläge eller uppåtlutande position. Vid just det här fototillfället flög fågeln dessutom i min ögonhöjd, vilket naturligtvis får bättre bildlig effekt än när ett fotografi måste tas uppåt i luften, så att endast undersidan av vingarna syns.

Nikon D3300, Tamron 18-400 @ 400 mm, F6,3, 1/1600s, ISO 560.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *